Det våras...
Men under mina senaste löprundor har jag tänkt mycket fram mot våren, fram mot terräng SM.
Nästa vår arrangerar min klubb Hammarby terräng SM i Tantolunden, detta längtar jag till, de riktigt spritter i benen när jag tänker på det. Jag är säker på att det kommer gå bra, magkänslan säger det. Jag blir oerhört förvånad om det inte gör det.
Hur bra jag tror det kan gå behåller jag dock än så länge för mig själv.
Både 2002 och 2003 (lag-brons med Sverker och Isak) sprang jag terräng SM. Sedan dess kan man räkna mina terrängtävlingar på en hand (sprang även tsm 07). Den senaste tiden har jag förstått hur mycket jag saknat att springa lite längre distanser. Jag har saknat utmaningen i att springa man mot man i backe upp och backe ner i flera km. Det ger "staken lite hårdhet", det är det som är riktig löpning (enligt mig).
Tjurruset som jag sprang för ett tag sedan gav mig rejält med mersmak! Nu är jag sugen på att tävla på längre distanser igen, något som jag inte varit på år och dar. Back to my roots as a runner helt enkelt. Tro nu inte att jag ska bli långkotte :) Jag står mig mycket bättre i konkurrensen på bana. Men ett och annat lopp planerar jag att köra i alla fall.
När jag i våras var och jobbade med Midnattsloppet nere på Göteborgsvarvsmässan hann jag lugnt titta på start och målgång och bara njuta av atmosfären. Det jag upplevde där hade jag inte upplevt på väldigt många år. Sann Löparglädje, förväntan, nervositet, skratt och skoj! Något vaknade inom mig...
Jag är ingen inskolad friidrottsnisse från barnsben, utan började springa ute i spåren kring Sandhem. Vi var några ungdomar som kördes runt på olika småtävlingar runt om i Västergötland. Det var inte så mycket snack om tider, vi bara sprang oss blåa och tyckte det var skitkul.
När jag sedan bytte klubb 2002 från Sandhems IF till Falköpings AIK och började springa bantävlingar gick jag in med samma inställning. Jag tänkte inte så mycket utan gick bara ut på banan för att ha kul och springa snabbast av alla. Så smånigom försvann den inställningen, jag började tänka för mycket, blev för fokuserad på att slå pers.
Sedan 2002 har mitt sikte med löpningen hela tiden legat på att kapa tider på friidrottsbanan, det ger visserligen en enorm kick när man spurtar ned sina motståndare och slår personligt rekord. Men någonstans på vägen bland alla skador har jag tappat den sanna glädjen till löpningen. Jag har inte tyckt det varit särskilt kul att springa, jag har tränat i slentrian vissa perioder, motivationen har inte funnits där, jag har haft konstant ont i flera år (vilket man har som elitidrottare). Varje morgon har jag haltat mig ifrån sängen pga att en hälsena inte riktigt velat vara med. Stressfrakturer har kommit och gått, knä, höft, ländrygg och mjukdelsproblem har avlöst varandra.
Löparåret som varit, har gett mig många nya perspektiv på min löpning och vad den betyder.
Jag älskar att springa, träningen har inte varit såhär rolig på jätte länge. Jag tränar det jag känner för, lever i stunden utan några krav, och utan att ha ont överallt. Det känns som om jag är på rätt väg. "Det går bra nu" som Petter skulle ha sagt.
Från Terräng SM i Halmstad 2007
Grattis!
SÅ grattis i efterskott bloggen! Hurra hurra...
Undrande blickar
Barn är mycket roligare och spontanare, de tittar och sen frågar de rakt ut; kan inte du simma? eller varför springer du i vattnet för?
Ok, jag förstår folk. Det ser nog lite märkligt ut när jag flåsar, stönar, pustar och frustar samtidigt som jag i slutet av passet försöker hålla huvudet över vattnet.
Jag och Therence pratade lite om detta efter dagens pass. Han känner samma som jag.
Han berättade om vad han tror att folk tänker om honom: "Ok, han är svart och kanske tror att man simmar sådär" (var jättekul när Therence förklarade detta, jag återger inte riktigt lika bra). Folk har till och med erbjudit sig att hjälpa honom med simtekniken.
Dagens pass blev 10 x 2 min med 45 sek vila mellan varje. Därefter 10 x 30 sek utan väst med 15 sek vila mella varje.Under 30x15 intervallerna är det rent ut sagt fruktansvärt, jag hatar det! 30 sekunder känns som en evighet när man kämpar för att hålla kvar munnen över vattenytan. Efter passet älskar jag att jag genomförde alla intervallerna jag tänkt mig utan att bryta.
När jag var klar med passet kom en trevlig man i 50 års åldern fram och frågade vad jag tränar för något, om jag hade någon skada och så vidare. De visade sig att han var en före detta elitcyklist. Så han hade ganska bra koll på vad jag gjorde i bassängen. Efteråt satt vi i bastun och tjötade lite.
Pratade med mamma för en liten stund sedan, hemma i Västergötland snöade det för fullt. Jag vill också ha snö, är grymt sugen på att åka längdskidor!
Med Maiden i lurarna...
Med Iron Maiden i lurarna, musik blir man verkligen peppad av!
Kände mig fräsch, trots långpasset i tisdags och det tuffa styrkepasset igår. Jag börjar komma igång!
I eftermiddag kommer jag svälja vatten i simhallen...
Effektiv Everest
Idag stod ett "maskinstyrkepass" (som jag kallar det) på träningsprogramet. Och jag måste säga att jag är nöjd med min effektivitet under passet. På lite mindre än 45 min hann jag köra slut på framlår, baklår, vader, ass och bål.
Körde lite lättare vikter än vad jag brukar, men med betydligt högre tempo för att aktivera lite snabbare muskelfibrer.
Har börjat tänka om lite i min styrketräning, på dessa "maskinstyrkepass" under grundträningsperioden har jag alltid lastat på med tunga vikter, vilket har inneburit ganska långsamma rörelser. Nu den senaste tiden har jag som nämnt ovan börjat köra med lite lättare vikter och med ett högre tempo., mer explosivitet. Anledningen till detta är att jag vill aktivera musklerna mer löplikt. När man springer kontraheras musklerna många gånger snabbare än i en gymövning,så varför inte då försöka göra gymövningen så snabb som möjligt? Jag tänker så i alla fall. Får se vad effekten blir lite längre fram.
I mitt förra inlägg skrev jag om Johan Ernst Nilsson och nämnde i en parantes att han är 1 av 14 svenskar som stått på världens tak, Mount Everest. Vilka är dom övriga 13 då?
Efter lite "forskning" på nätet har jag fått fram alla Svenska Everestbestigare.
1990 Mikael Reuterswärd stod på toppen den 11 maj som förste svensk någonsin. Har bland annat jagat Hjalle och Heavy i tv programmet På rymmen som gick för några år sedan.
1990 Oskar Kihlborg, nådde toppen endast 7 timmar efter Reuterswärd
1991 Lars Cronlund
1996 Göran Kropp, cyklade från Stockholm till nepal, bar med sig all utrusning upp på berget själv, besteg sedan som förste svensk berget utan syrgas innan han cyklade hem igen med Renata. Det är så imponerande!
1999 Renata Chlumska, blev första svenska kvinnan (men även tjeckiska) att stå på toppen. Vid detta tillfälle var även Göran kropp uppe på toppen en andra gång.
1999 Tina och Thomas Sjögren "Äventrysparet" som nu driver explorersweb.com
2005 Magnus Flock, förste svensk att bestiga berget via nordryggen från den svåra nordsidan. Här var också Fredrik Sträng med, men var tvungen att vända några hundra meter från toppen.
2005 Mattias Karlsson
2006 Tomas Olsson, skulle åka skidor ned men omkom tragiskt efter ett fall från en klippavsats
2006 Martin Letzter och Olof Sundström, de första i världen som åkt skidor ner för samtliga Seven Summits (det högsta berget i varje världsdel) Läs deras bok Ad Hoc rocks, galna och väldigt roliga killar!
2006 Fredrik Sträng, första bestigningen i "7+7+7″-projektet, där han besteg Seven Summits på sju månader
2006 Johan Frankelius
2007 Johan Ernst Nilson, först i världen att genomföra en helt "klimatneutral" Everestexpedition
Där fick ni lite Svensk Everest historia.
Vilket nummer Joakim Löfwing kommer stå i ordningen vet jag inte ännu, men jag är fast besluten om att någon gång stå på världens högsta punkt. Det är min stora dröm att uppnå. Jag längtar.
Positivt tänkande...
I senaste numret av den makalöst bra tidningen Outside läste jag Johan Ernst Nilssons (som för övrigt är 1 av 14 Svenskar som stått på Världens tak Mount Everest) lilla krönika om boktips. Han skrev att det inte bara är rena äventyrsböcker som fått honom att växa inombords utan även andra mästerverk som Nalle puh.
Han nämner en scen i en bok där Puh diskuterar en 2 expedition till Nordpolen och kommer underfund med att de viktigaste i planeringen: " när du gör en expidition för att upptäcka Nordpolen, är det bra om någon i gruppen vet hur nordpolen ser ut", Tiger håller då med men frågar Puh vad Nordpolen är för något? Varpå Puh svarar " det är något man söker efter". Jag tycker det är bra sagt.
Att söka efter något som man inte riktigt vet hur det ser ut kan säkert vara nyttigt ibland. Det har ju människor i alla tider gjort, tänk innan alla kartor, fotografier, gps:er och så vidare. Hur lätt var det då att veta vad man funnit?
Det här med positivt tänkande då som jag skrev i rubriken, jo de hämtar jag också från Johans boktipskrönika.
Han beskriver en sekvens i Peter Pan när denne är inne i barnens rum och ber dem flyga med honom till NeverNever land. Barnen börjar då att gråta och förklarar att de inte kan flyga. Hur vet ni det,h ar ni försökt? Frågar Peter förvånat.
Han ber barnen att tänka på positiva saker och på så sätt ta bort spärrarna för det vanliga tänkandet. De blundar ocg flyger sedan iväg. Här skriver Johan att vilket fantastiskt sätt detta är att förklara för barn (men även för vuxna) att det positiva tänkandet kan få en person att bryta det vardagliga mönstret.
Jag kan inte annat än att hålla med, vilket underbart sätt. Ok man kanske inte kan flyga men genom att tänka positivt kan man komma väldigt långt!
30 kilometer i Hellas, jag är imponerad!
Idag var det dags, idag satte jag mina fötter vid hellasgården för första gången.
Anledningen var för att jag skulle hjälpa Lovisa med lite draghjälp och pushning i hennes egna "Lidingölopp".
Lovisa är i mitt tycke en väldigt speciell tjej. Hon missade Lidingöloppet pga förkylning, men bestämde sig ändå för att springa sträckan (30 km) på egen hand bara för att se hur de är.
Jag gillar den inställningen, det är fan sexigt! Att utmana sig själv, springa längre än vad man någonsin gjort. Jag har tidigare skrivit (efter kanotmaran jag och Magnus körde) om just det att utmana sig själv med saker man aldrig eller väldigt sällan gör. Jag tror det är bra, bra för hjärnan, bra för hjärtat och bra för känslan i magen.
Jag kan bara orda om att alla borde söka sig ett eget "lidingölopp" (nu menar jag inte bokstavligt) då känslan är så skön när man klarar något som är "svårt och jobbigt". Man växer enormt, får en kick och känner ett välbehag som är värt att prova. När man sedan gör en liknande sak vid ett senare tillfälle så känns "uppförsbacken inte lika lång", vilket bara är en bonus.
Hur gick då de 30 kilometrarna?
Lovisa skötte sig utmärkt, sprang på bra hela vägen utan att falla igenom, hade negativa "splits" (2:a varvet gick snabbare än 1:a och 3:e varvet gick snabbare än 2:a), blev rejält trött och mådde skitdåligt efteråt. Behöver jag säga att jag är imponerad?!
För egen del så gick det också bra, tog dock cykeln första milen, och sprang sedan de två återstående (sprang även 1.5 km tillbaka till omklädningsrummet, så det vart en halvmara för mig tillslut). Det jag mest är nöjd över är att jag inte hade ont i min vänstra hälsena, vilken har besvärat mig varje dag i över två år.
Efter att nu ha sprungit i spåren runt hellas så kan jag inte annat än att hålla med de människor som förespråkat dem. Jag har sprungit på väldigt många platser genom åren, och spåren runt hellas tillhör helt klart de bästa. Milspåret som vi sprang var väldigt kuperat men innehöll även några lättlöpta partier, en perfekt mix. Om jag någon gång kommer flytta in närmare mot Stockholm så vill jag ha dessa spår i min närhet.
Tack och bock
Kebnekaise
Ovan ses Kebnekaise sydtopps höjdkurva. Så sent som 1997 var höjden 2117 möh, därefter har det gått en del utför som ni kan se.
Skulle all snö och is försvinna från sydtoppen skulle den bli ca 2070 m och helt plötsligt vara Sveriges 4:e högsta topp.
Istället skulle Kebnekaises nordtopp bli högst, som har en fast punkt på 2097 möh. Den rubbar man inte på så lätt!
I Norge räknar man helt tvärtom, Galdhöpiggen räknas som högst (fast punkt) medan i själva verket toppen med det vackra namnet Glittertind är högre (glaciärtopp). Antar att vi i Sverige har lite mindrevärdskomplex när det gäller att räkna in den högsta toppen. Men de tycker jag vi kan få ha, norrmännen har 300 toppar över 2000 meters höjd.
Vi har bara 12 ( Vissa menar att det är 11 och andra 13, beroende på om man vill räkna med små förtoppar på kaskasapakte och Akka). Men 12 är det som de flesta säger, däribland Fredrik Sträng som brukar ha kolla på saker och ting.
Om man nu räknar 2000 meters topparna som 12 är det följande som gäller:
1.Kebnekaise, Sydtoppen, 2104m (2008)
2. Kebnekaise, Nordtoppen, 2097m
3. Sarektjåkkå, Stortoppen, 2089m
4. Kaskasatjåkka, 2076m
5. Sarektjåkkå, Nordtoppen, 2056m
6. Kaskasapakte, 2043m
7. Sarektjåkkå, Sydtoppen, 2023m
8. Akka, Stortoppen, 2016m
9. Akka, Nordvästtoppen, 2010m
10. Buchtoppen, 2010m
11. Pårtetjåkkå, 2005m
12. Palkatjåkkå, 2002m
Den 13:e toppen skulle i så fall vara Kaskasapaktes sydtopp (2015m) som är omtvistad i fall den skulle kunna defineras som en topp.
Nedan ses 4 av Sveriges 2000 meters toppar i en och samma bild, den är från mitt senaste besök 2006.
Sydtoppen, nordtoppen, kaskastjåkka och kaskasapakte
Så där, dagens allmänbildningslektion är slut...
Vacker som en tavla...
Dröm - Verklighet? Du bestämmer...
Jag har en liten tavla hängandes på min vägg som föreställer motivet ovan, det är min favoritfjällbild. Bilden fick jag syn på allra första gången i en STF broschyr, därefter har jag även hittat den på nätet (fotografens namn har jag tyvärr glömt bort). Jag älskar verkligen den här bilden, därför vill jag visa den här. Nästan som en tavla.
För er som inte känner igen Sveriges högsta berg när ni ser det så kan jag berätta att det är Sveriges högsta berg Kebnekaise som avbildas här. Toppen ses som en snövit pyramid nästan längst upp till höger. Vidare in mot mitten av bilden ses berget Vierramvare (1711möh) och därefter Toulpagorni (1662möh) med sin välkända profil. Till vänster om "Tolpa" ses kolossen Singitjåkka (1704möh) och Skárttoaivi (1744möh)
I förgrunden ses Ladtjovagge med ladtjojaures klara vatten.
Lite syftet med min blogg är att inspirera människor att söka sig ut i naturen, upp i fjällen. Hoppas jag kan ge lite inspiration med den här bilden, för den har nämligen givit mig en massa.
Inget Sydafrika för mig
Jag har nu sedan en tid tillbaka gått och återigen drömt mig iväg ner till Sydafrika. Tanken var att jag skulle åka i slutet av december och sedan vara där i ca 3 veckor, bara träna, njuta och skriva en C-uppsats om "idrottsturism" i Sydafrika. Men nu får jag tänka om, mina 15000 som jag beräknat kunna skrapa ihop räcker inte fullt ut för denna resa. Visst det kanske skulle räcka om jag skippar vissa saker där nere. Men jag hatar att snåla när jag är iväg, ska det va så ska det va ordentligt.
Sen vill jag kunna leva lite efter hemkomsten också. Är så trött på att ha dåligt med pengar vissa perioder. Så för att slippa hamna i den situationen så har jag tagit beslutet att inte åka till Sydafrika även denna höst.
Jag vet inte om det är den "vuxne" Jocke som tagit över nu, men ett sådant här beslut skulle jag inte tagit för ett par år sedan. Då skulle jag slängt iväg varenda krona om det fanns en liten möjlighet att få komma iväg och sedan levt väldigt fattigt ett tag efter hemkomsten.
Så vart ska jag fira nyår nu någonstans? Ja säg den som vet.
Kanske i solen, kanske någonstans där det finns snö. Får helt enkelt se vad som händer.
Har i alla fall börjat spåna lite på andra möjliga platser att åka till utomlands, ett är Kanarieöarna (Teneriffa, Fuenteventura eller Grancanaria). Visst inte riktigt lika spektakulärt som Sydafrika. Men temperaturen och klimatet lämpar sig för träning (och även sol och bad). På Teneriffa finns också Spaniens högsta berg som lockar, Teide 3718 möh...
Någon som är sugen på att följa med? :-)
Bild
Kul att minnas tillbaka lite. SM:et resulterade i en silvermedalj på 4x1500 m och en bronsmedalj på 4x800 m
Olle, jag, Tobbe och Rille poserar med bajenflaggan kring oss.
Svar till mig själv...
En del kanske tycker det är lite underligt varför jag överhuvudtaget ställer mig frågan och sedan berättar om alla tankarna här. Svaret är enkelt, tvivel och undran, dessutom tycker jag om att skriva om det som rör sig i huvudet.
Jag tror att de flesta någon gång tvivlat på vad de gör och vad de vill med sitt idrottande, vilket jag gjort många gånger, därför tror jag att det ibland kan vara bra att ifrågasätta sig själv lite genom frågar som denna.
Jag skrev i förra inlägget att jag varken tränar eller tävlar inom normen som eller känner mig som en elitlöpare.
Men vem har sagt att en elitlöpare måste springa 15-20 mil i veckan för att bli bra? Eller springa 30 lopp om året?
Givetvis kan man bli bra på många olika sätt, så där faller de argument till varför jag inte skulle vara det.
Det här med känslan då? Ja, vem som helst kan kalla sig för löpare om man bara är ute och springer lite då och då samt kör några race om året. Jag är just så, ute och springer lite då och då och kör några race om året.
Alltså kan jag kalla mig för löpare. Så Fuck feelings!
Begreppet "elit" då? Det betyder något i stil med de bästa, utvald skara/trupp.
Enligt den definationen är jag elit (i alla fall Svensk, kanske även nordisk i mina bästa stunder), och om jag vill och kan fortsätta vara elitlöpare framöver, det är upp till mig själv.
Svaret på frågan jag ställt är att om jag bestämmer mig för att vara elitlöpare så är jag det, (så länge som motivationen och kroppen tillåter) oavsett hur det känns eller hur mycket/lite jag springer och ändå kan prestera på en hög nivå.
För några kanske det här svaret var självklart, inte för mig.
Nu lämnar jag denna frågan, jag har bestämmt mig på mitt egna sätt.
Är jag en elitlöpare?
Efter att ha summerat veckans löpning uppgår den till 41 km, vilket är nytt rekord detta året!
Det är galet lite, därför har jag börjat undra om jag är en elitlöpare?
Jag blir igenkänd och identifierad hemmavid som "det är han som springer" eller "löparjocke".
Visst jag springer, jag tävlar i löpning. Ibland går det bra, ibland går det lite sämre.
Men känner jag mig som en elitlöpare?
NEJ, jag gör inte och har inte gjort det på flera år.
Jag känner mig snarare som en alternativträningsnisse som avverkar meter efter meter löpandes i simbassängen, kilometer efter kilometer i längdspåret eller mil efter mil på testcykeln. Detta år ut och år in på grund av en kropp som inte riktigt vill vara hel.
Jag är så trött på det! Jag vill kunna springa kontinuerligt och känna mig som en riktig löpare igen, ska de vara så jävla svårt!?
På frågan om jag är en elitlöpare så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara. Mina resultat på löparbanan skulle ingen vanlig motionär klara av att göra. Så visst kan jag svara JA på den frågan. Men samtidigt tränar eller tävlar jag inte inom normen som en elitlöpare eller känner jag mig som en sådan.
Så jag lämnar frågan lite öppen...
Det är så här som jag vill identifiera mig själv! Bild från Portugal 07.
Hyllning till min vapendragare
De flesta löpare jag känner har eller har haft en vapendragare, en kompis som man tränat med mer än någon annan kompis. Så också jag, nämligen Sverker. Vi har tränat löpning och skidor tillsammans sedan tidiga tonåren. I vått och torrt, morgon som kväll.
Nästan varje pass utgick vi från mitt hus (alternativt från Elljuspåret), till saken hör den att Sverker hade ca 3 km att cykla ner till mig innan passet drogs igång. Detta var dock inget problem, Sverker satte sig på cykeln, körde stenhårt och satsade på att slå nytt rekord hem till mig. Den som gjorde sina matteläxor under skoltiden kan lätt räkna ut att det vid varje träningspass blev 6 km "bonusträning" för Sverker. Okey 6 km kan inte anses vara så speciellt långt, men lägger man ihop alla de gånger Sverker sprungit, cyklat och åkt rullskidor extra för att ta sig hem till mig så lär det bli en imponerande slinga! Du är grym mannen!
Hemma i trakterna runt Sandhem har vi sprungit de flesta spår, stigar och rundor som finns. Alltid med ett leende på läpparna, då vi haft så mycket kul att prata om. Nästan varje distanspass urartade i en furiös forcering de sista kilometrarna hem. Jag lyckades för det mesta springa ifrån sverker, på så vis brukar jag likna honom vid min "slagpåse". Men absolut ingen dålig slagpåse, snarare tvärtom! Jag har vänt mig om otaliga gånger och sett honom flåsandes några meter bakom, vilket fått mig att pressa mig ännu hårdare. Just detta är något som jag haft stor nytta av under alla mina år som elitlöpare, att kunna pressa kroppen till det yttersta. Tack för alla hårda pass tillsammans Sverre!
Att åka på skidläger var väldigt roligt, Jag och Sverre delade alltid rum, vi tävlade om det mesta. Vem fick ihop mest mil under en vecka? vem ramlade minst gånger (denna tävling var ofta avgjord redan första dagen då Sverker hade en dragning till att "ligga i snön"). Haha detta pratade vi om häromdagen Sverker!
Det finns ingen som jag tävlat (löpning) mot så många gånger som Sverker, jag har vunnit alla gånger. Men en gång var det riktigt nära. Mössebergslunken, 4,9 km 19 okt 2002, vi sprang i 10 cm nysnö. Sverker var stark, ledde över mig när tjugo meter återstod av loppet. Men jag kunde tillslut krångla mig förbi med en halv sekund. Detta lopp kan jag faktiskt känna lite dåligt samvete över, sorry Sverre att jag slog dig ;)
Vid årsskiftet 01/02 bytte jag från Sandhems IF till Falköpings AIK, vem gjorde mig sällskap om inte Sverker. I nästan två säsonger sprang vi tillsammans i den rödvita dressen. Vilket bland annat resulterade i ett lagbrons (tillsammans med en annan god vän och träningskamrat; Isak) vid terräng SM i uddevalla 2003. Det var min första SM-medalj, och den fick jag ta tillsammans med Sverker efter att ha kämpat sida vid sida i så många år.
Jag blev dock lite irriterad över att Sverker nästan direkt efter målgången sa att "jag kunde sprungit mycket fortare, är inte så trött". Här kan nämnas att vi enbart var 4 sekunder från silvret och springer man i ett lag ger man allt för varandra.
Men med distans till det så spelar det ingen roll, vi var långt efter det vinnande laget. Och att vinna silver eller brons kvittar ju egentligen, det är ju segern som räknas. Hur som helst så var det en härlig känsla att ta bronset och jag är glad att jag fick uppleva den tillsammans med Sverker innan han slutade sin satsning på löpningen.
För han lade nämligen ned satsningen ett par månader senare, vilket jag uppriktigt blev lite ledsen över.
Nu har ju inte Sverker gått och "tjockat" till sig utan han har fortsatt att träna, och gör bland annat strax över 1.20 på Göteborgsvarvet och har åkt vasaloppet på lite drygt 5 timmar. Senast i sommras sprang vi ett snabbdistanspass ihop, Sverre hängde i bra. Det var ett av de roligaste passen jag gjort iår, mycket tack vare den nostalgi som väcktes.
Givetvis har många andra spelat en stor roll i min "löparkarriär", men jag nämner ingen just nu utan hyllar enbart Sverker. För är det någon som bör hyllas så är det Sverker, han har betytt oerhört mycket för mig under dessa åren, utan honom skulle jag inte pressat mig lika hårt på passen eller ha haft lika roligt på tävlingar, träningar och träningsläger. Så tack Sverker!
Du är bäst kompis, ta åt dig av detta!
Ännu en återblick till Kanotmaraton...
Var även idag inne på http://www.kanotmaraton.com/ för att titta till resultaten för loppet. Till min förvåning (och glädje) stod det att jag och Magnus kom på 4:e plats av 10 fullföljande lag i K2 Full distans (30 km). I de preliminära resultatlistorna stod det att vi kom på en 5:e plats av 11 fullföljande lag. Alltså har något lag framför oss blivit diskade eller på annat sätt blivit bortplockade från resultatlistan.
Tittar man på hur många vi hade framför oss i K1 full distans så var de antalet 23 st medan de som var efter oss var 50 st. Vilket betyder att vi kom på den övre halvan :)
Fast tills nästa år lär det behövas lite mer träning så att vi kan få ut all kraft och energi på ett effektivare sätt!
Återblick till Kanotmaraton
Som man kan se är vi även på denna bild något osynkade med paddlarna. Tror vi behöver träna lite mer tills nästa gång :-)
Livet i en bivack...
Finns ute som en ny video på facebook...
http://www.facebook.com/video/video.php?v=35690412202
I blogginlägget "Är jag knäpp?" finns en bild där jag och Magnus sitter och fryser i en bivack, filmsnutten är från samma tillfälle. Kanske något barnslig (pga sällskapet), men ändå allvarsam (pga omständigheterna).
Man ser den på egen risk, då den innehåller sång av två tondöva muppar...
Nytt världsrekord i andhållning
Världsmästaren i fridykning Tom Sietas höll andan i 17 minuter och 19 sekunder under vatten på TV-showen "Live with Regis and Kelly". Därmed satte han ett nytt rekord i Guinness Rekordbok i klassen längsta tiden någon frivilligt hållit andan. Tysken slog David Balines tidigare rekord på 17 minuter och 4 sekunder.
Visserligen tillåter just den här "andhållningsgrenen" att man inhalerar ren syrgas i en halvtimme innan andningsuppehållet, men ändå imponerande.
Tom Sietas har även rekordet för statisk apnea (utan syrgasandning), vilket lyder på 10 min 12 sek. Hur fan då?!
När jag var lite yngre tränade jag på att hålla andan så länge som möjligt, klarade som mest 3 min och 22 sek. Vilket jag tyckte var väldigt länge då, men om man jämför så är det ju inte så speciellt mycket. Jag gjorde det dessutom liggandes i sängen, medan de som tävlar är under vatten där trycket på lungorna är större. Imponerande!
Tänk vad många olika saker det finns att vara bäst på...
Tjena snygging!
Therence börjar ofta sina sms till mig med "tjena snygging!" varpå jag oftast svarar med samma fras. Likadant när vi träffas så utbyts samma hälsningsfras, det har bara blivit så. Antagligen för att vi båda är så snygga :-) Haha.
T är också löpare i bajen, dessvärre en skadad löpare. Inte en enda tävling för honom har det blivit detta år, väldigt synd.
Förra året var han bra, bland annat 8.07 på 3000m resp 14.05 på 5000m. Ändå fick han inte på långa vägar ut sin kapacitet. Vad T kan hitta på när han blir skadefri igen "står skrivet i stjärnorna", själv tror jag (och andra med mig) att han kan bli lika bra som en viss Mustafa Mohammed.
Då han som sagt är skadad blir det mycket vattenträning, och det var således det som sms:et jag fick handlade om.
Eftersom mina ben fortfarande är väldigt mosiga sedan lördagens tjurrus ville jag mer än gärna hänga på, så vattenlöpning kl 16 får det bli!
Bild ifrån Marockolägret 2007...Här är Therence på väg ut ur bilden (det gyllene snittet).
Låt oss hoppas på att få se honom på tävlingsbanan snart igen, då det är en fröjd för ögat att skåda.
Är jag knäpp?
Magnus var över hemma hos mig för en stund sedan med lite bilder från vår tur på Städjan (dalarna) under årets första vecka. Hade inte sett dessa bilder tidigare. Fick tillbaka lite "frysningar" när jag fick se bilden nedan.
Här sitter vi i en bivack och fryser med yrande snö inpå oss, nära 2 m in i en överhängsdriva.
Temperaturen låg på ca 20 minus och vindarna låg på ca 18-20 m/s. Beräknar man kyleffekten där så hamnar den någonstans runt minus 35-36 grader (har jag för mig). Med andra ord väldigt kallt.
Kanske låter lite konstigt, men längtar tillbaka dit på något vis.
Är jag knäpp som "går igång" på sådana här situationer?
Lägger ut lite fler bilder från vår tur på facebook om ett tag...
Resumé från Tjurruset!
- Helt sjukt. det värsta jag varit med om, kommenterade landslagslöparen Erik Emilsson.
- Det var jobbigt! Aldrig mer, konstaterade Alexandra Wicksell.
Årets upplaga av Tjur Ruset blev precis så lerigt och jobbigt som banläggaren Micke Hill utlovat."
Ovan citat har jag hämtat från http://www.tjurruset.se/
Riktigt så tufft som citaten säger tycker jag själv inte att det var, snarare galet roligt!
Igår avgjordes alltså tjurruset runt Visättra terrängen i Flemingsberg, vädret var enligt mig perfekt, sol och ca 10 grader.
Jag gjorde min första start i det omtalade loppet, jag visste inte riktigt vad man skulle vänta sig. Visst hade jag sett bilder från tidigare år och läst banbeskrivningen, men det kändes ändå lite som om man skulle treva sig fram i ett mörker.
Här kommer en liten Resumé från loppet:
Med guldfärgade säkerhetsnålar till nummerlappen stack jag iväg tillsammans med över 2000 andra grabbar. Starten gick oerhört bra, kom i väg bland dom allra första. Därefter tog jag det ganska lugnt i ca 3 km (detta grämer mig lite att jag inte vågade gå med i det lite högre tempo som bland andra Magnus gjorde) då det var rätt enkelt att springa. Därefter blev det väldigt knixigt med rötter, stenar, berghällar och hängande/liggande träd. Vid 4km kom först en och sedan en till blötmosse, i vilka jag tog flera placeringar, mitt mosspass i måndags gjorde susen!
Vidare kom ett fruktansvärt lerigt parti där jag med mina Nike Perseus bara halkade omkring, tillskillnad ifrån alla med orienterarskor. En 500 m lång och brant backe passerades också, vilket mina lår (och säkert inte så många andras lår heller) inte gillade speciellt mycket.
Efter en lång och kuperad utförslöpa kom vi ut på varvningsfältet, där det i princip inte gick att få något fäste under skorna.
Fruktansvärt frustrerande att hela tiden förlora en massa energi på att försöka få grepp. Kan jämföra det med när man har väldigt bakhala längdskidor, då förstår ni säkert.
En snöhög passerades i samband med varvningen, flera diken korsades, en liten å simmades det nästa över (tur att man är lång och bottnade), rep spända över banan forceras, ytterligare blöt lerterräng, brant backe och sedan spurt in i mål.
Detta var mitt första millopp på över 5 år, en stor skillnad mot min specialdistans 800 m. Kom i mål på en slutgiltig 14:e plats (i okänt namn) på tiden 39.30 utan att ha förtagit mig helt. Är hur nöjd som helst med detta då förberedelserna varit nästan noll. Att sedan vara näst bäste man (efter Magnus) utan orienterarskor gör att det känns ännu bättre.
Men mest nöjd är jag med att jag vågade, vågade springa snabbt på smala, branta och svårlöpta passager, något jag tidigare varit väldigt rädd för (pga otaliga stukningar). Jag höll ihop, blev inte skadad. Visst är benen mörbultade idag, men det var det värt, för det var galet roligt! Känner mig lite stolt, stolt över mig själv, stolt över andra som också sprang.
I loppet avgjordes också en lagtävling, team Glatt-Barbert (helrakat på norska) gladde med en 3:e plats av 149 lag. Jakob, Magnus, jag och Henke kom in på 8-,9-,14- resp 24:e plats. Bra kämpat grabbar!
Länken nedan; min graciösa målgång.
http://www.marathon.se/racetimer/?v=%2Fsv%2Frunner%2Fshow%2F418124%3Flayout%3Dmarathon%26amp%3Brace_id%3D166
Sen vill jag ge lite heder åt orienterare, jag vet att löpare ibland anser att orienterare och orientering är mesigt, att det inte skulle vara någon riktigt sport. Jag hävdar raka motsatsen. Har stor respekt för orienterares löpförmåga och hur de tar sig fram i skogen. Jag hänfördes igår av orienterarna omkring mig, de "dansade" tamejfan fram i vissa partier.
Nedan, lite småroliga bilder från loppet.
Hänger ni på nästa år?
Något konstigt har hänt med de två tidigare inläggen (under detta), har flytit ihop på något sätt som jag inte kan ändra...
Resultatlista Tjurruset 2008
Skriver ett lite längre referat (+ lite bilder) ifrån gårdagens tjurrus lite senare under dagen. Så länge slänger jag in en resultatlista på de 30 första herrarna.
Jag återfinns på 13:e plats i okänt namn, rätt skönt att kunna vara lite anonym ibland :)
Nu ska jag iväg och träna!
Resultat från Tjur Ruset 2008
Herrar
| Pl. | Namn | Född | Förening/Ort/Land | Kat. | # | Brutto |
|---|---|---|---|---|---|---|
| 1 | Erik Johansson | 89 | Svenskt stål säger skål! | 2827 | 36:29 | |
| 2 | Mikael Andersson | 86 | S Roslagens Brandf. | B1 | 4449 | 36:31 |
| 3 | Jerker Lysell | 89 | Freluga Farmers | 2846 | 36:38 | |
| 4 | Mikael Kristensson | 87 | Svenskt stål säger skål! | 2825 | 37:33 | |
| 5 | Erik Liljequist | 88 | Svenskt stål säger skål! | 2824 | 37:41 | |
| 6 | Kalle Johansson | 89 | Hässelby SK | 3500 | 37:56 | |
| 7 | Anders Axelsson | 76 | Enhörna IF | 2869 | 38:09 | |
| 8 | Jakob Jansson | 79 | Glatt-Barbert | 3430 | 38:35 | |
| 9 | Magnus Jensen | 84 | Glatt-Barbert | 3426 | 38:37 | |
| 10 | Niclas Sjögren | 71 | Enhörna IF | 2866 | 38:40 | |
| 11 | Anders Carlsson | 89 | Svenskt stål säger skål! | 2826 | 38:57 | |
| 12 | Rassmus Andersson | 90 | Freluga Farmers | 2843 | 39:23 | |
| 13 | Okänt Namn | Glatt-Barbert | 3431 | 39:30 | ||
| 14 | Johan Strandberg | 84 | Järla IF OK | 3439 | 39:32 | |
| 15 | Claes Turesson | 73 | OK Renen | 2070 | 39:36 | |
| 16 | Olle Boström | 90 | Freluga Farmers | 2844 | 39:38 | |
| 17 | Jens Caap | 85 | Fallskärmsjägarna 1 | 2694 | 39:50 | |
| 18 | Fredrik Sohlberg | 72 | FK Studenterna | 3323 | 39:54 | |
| 19 | Emil Hjalmarsson | 89 | Svenskt stål säger skål! | 2828 | 40:03 | |
| 20 | Petter Hollertz | 80 | Linköping | 3183 | 40:09 | |
| 21 | Karl Walheim | 90 | Freluga Farmers | 2842 | 40:14 | |
| 22 | Simon Hedlund | 91 | Freluga Farmerwifes | 2848 | 40:23 | |
| 23 | Christian Hjalmarsson | 89 | Svenskt stål säger skål! | 2920 | 40:23 | |
| 24 | Henrik Wass | 81 | Glatt-Barbert | 3427 | 40:28 | |
| 25 | Göran Winblad | 91 | Freluga Farmerwifes | 2852 | 40:30 | |
| 26 | Anton Wåhlin | 91 | IF Linden | 2956 | 40:32 | |
| 27 | Erik Emilsson | 82 | Veni Vedi Vinci | 2154 | 40:35 | |
| 28 | Jesper Hansson | 67 | Enhörna IF | 2867 | 40:53 | |
| 29 | Jonathan Gunnarsson | 82 | Ryssbergets IK | 2453 | 40:57 | |
| 30 | Adam Andreasson | 86 | Friskis&Svettis | 2736 | 41:06 |
Tjurrus!
Då alla mina klasskamrater i morgon reser iväg till Riga och sedan Kaliningrad ska jag istället ta och springa tjurruset.
Detta väldigt annorlunda lopp på ca 9.7 km tror jag kommer bli en väldigt rolig upplevelse. Har idag suttit och tittat på en filmsnutt och lite bilder från tidigare år. 
Man kan egentligen bara garva åt det! :-)
Into the Wild
Antagligen för att den speglar mycket av vad jag känner inombords för tillfället.
Det är lycka, sorg, mod och idioti på en och samma gång.
Filmen är baserad på en sann historia och är oerhört konstnärligt gjord (av Sean Penn) med vackra naturbilder från Alaskas vildmark. Den berör mig djupt , inger en känsla av total frihet, ett självförverkligande utan dess like.
Christopher McCandless valde efter avslutade studier ett liv i avskildhet. Han donerade alla sina sparpengar till välgörenhet, brände sina sista kontanter och, fast besluten att leva utan kärlek och vänskap, tog han sitt pick och pack och drog mot Alaska utan att berätta det för någon.
Jag har många gånger känt att jag vill göra samma sak själv.
Lämna den stressiga tillvaron i samhället, leva fritt och bekymmerslöst utan några krav i naturen.
Men det lär nog bara stanna vid en känsla...fast man ska aldrig säga aldrig.
Anledningen till varför jag såg Into the wild igen var för att jag hittade soundtracket (Lyssna här!) till filmen på en annan blogg. Håller helt med henne om Soundtracket, det är ett beroende, jag spelar det om och om igen. När jag tycker om något vill jag bara ha mer av det...
Jag med på bild i nya numret av Friidrottaren
Satte mig och bläddrade igenom den och blev lite förvånad när jag själv dök upp på bild i tidningen.
Jag är dock bara en statist i sammanhanget....
Bilden är från sommarens SM-final på 800m där jag slutade på en 7:e plats.
Jag ses mellan segrande Joni Jakko i blått och silvermedaljören Mattias Claesson i svart/vitt.
En tjock katalog låg också innanför dörren och väntade snällt.
Den var i från Sport Conrad i Tyskland som jag och Magnus beställde våra isyxor och stegjärn inför Pyrenéerna turen.
Sparade ca 700 - 800 kr var på att vi beställde utrustningen från Tyskland istället för att köpa samma prylar i Sverige.
Så är du på jakt efter friluftsprylar, skidor, snowboards, jackor, kängor m.m kolla med Conrad först.
www.sport-conrad.com
Kaliningrad...
Känns väldigt bittert, har sett fram emot den här resan väldigt länge.
Istället blir det till att stanna hemma...
Men det finns saker att roa sig med ändå!
Tjurruset på lördag tex, jag är inte förberedd på det överhuvudtaget. Men det struntar jag i, det ska bara bli roligt!
Kommer inte gå för fullt, utan kommer hålla igen för att inte dra på sig någon skada så här i min upptrappningsfas.
Sen kommer pappa och ska bo hos mig i helgen då han ska på kurs ute på bosön!
Sen ska jag eventuellt på det klassiska "kick off" träningslägret i Älvdalen nästa helg. Det beror på några olika faktorer.
Bajens löpargrabbar har åkt dit flera höstar nu (jag själv 2 gånger), på programmet står bland annat ett dopp dalälven med efterföljande bastu. Och även ett långpass i Vasaloppsspåret med en avslutningsmiddag i Evertsberg.
Bilden är ifrån ett skogsintervallpass med grabbarna i Älvdalen oktober 2005
Dag 5 med bilder från Pyrenéerna...
Ska försöka få ut bilder från de två sista dagarna också så småningom...Ger en liten försmak på dom nedan.
Här ligger jag och sover tillsammans med paprika- och tomatplantor i ett växthus :)
Återhämtningspass
Har varit väldigt sliten ett tag nu (trots att träningsdosen egentligen är väldigt liten) så körde ett lugnt pass idag.
Magnus flickvän Emelie var redan i bassängen och simmade när jag kom dit, så hängde på henne.
Mycket roligare att träna två, speciellt när man simmar. Tiden rusade iväg.
Efter 45 min bytte jag till wet westen för att köra lite frekvenslöpningar och stimulera de lite snabbare muskelfibrerna också.
Total effektiv träningstid blev ca 60 min...lugnt och behagligt så som man behöver ha det ibland.
Tog mig sedan också en välbehövlig bastu efteråt.
Som en Orgasm...
Kom precis att tänka på ett ordspråk som jag myntade nere i Pyrenéerna....
"Det här är fan som en orgasm, fast tvärtom!"
Jag beskrev för Magnus hur oskönt jag upplevde vandringen för tillfället, det var med andra ord inte speciellt muntert från min sida pga trötthet och smärta.
Men efter att ha kommit upp och ned helskinade från Pic de Aneto var humöret omvänt varvid jag uttryckte:
"Det här är fan som en orgasm, fast på riktigt den här gången!"
Känslor kan väldigt snabbt ändras...Älskar när dom ändras till det bättre!
Spana in min nya Video på Facebook förresten!
http://www.new.facebook.com/video/video.php?v=35022122202
Varför jag älskar att bestiga berg...
"Du säger att det gör så ont och är skitjobbigt" varför utsätter du dig för något sådant frivilligt?
Jag ska försöka att förklara så skönmålande som möjligt så att alla blir sugna på lite egna äventyr i bergen :)
Dels brukar jag använda mig av Georg Mallorys klassiska förklaring (från 1920-talet) om varför han ville bestiga Mount Everest; "för att det finns där". Jag tycker att det är ett exeptionellt bra svar. Samma förklaring går enligt mig att ge om vilken liten kulle som helst. Det är människans nyfikenhet som driver på.
Om den förklaringen inte räcker till brukar jag gå in med en något djupare förklaring...
Jag har tidigare skrivit om hur levande jag känner mig när jag är ute och springer. Samma sak gäller vid bergsbestigning, om inte ännu mer levande. Det är en känsla av fullständig närvaro, en känsla av att nästan vara ett med himlen, att bara få stå på toppen och vara en mikroskopisk del i naturens storslagenhet är ren lycka. Långt i från den stressiga urbana världen.
Känslorna förstärks genom att vägen upp ofta inte är en dans på rosor, det är jobbigt och det gör ont ;)
Därför känns också prestationen så mycket större när man lyckas, "ju jobbigare något är desto skönare blir känslan när man klarar det". Att det sedan är lite farligt gör bergsbestigningen bara än mer nervkittlande...
Detta "lyckorus" jag upplever på toppen lever jag sedan länge på efter hemkomsten.
Jag tror att alla skulle må bra av att slita ordentligt under en lite längre period än ett par timmar någon gång då och då, för när man upplever dessa kontraster uppskattar man sedan vardagen så pass mycket mer. Att bara kunna tända en lampa och sätta sig på en toalettstol kan kännas magiskt när man kommer hem. Istället för att krångla sig ur sovsäcken, leta som en tok efter pannlampan och sedan ge sig ut i den svinkalla natten för att gå på "toaletten". Mer friluftsliv åt folket!
Nå toppen, Må toppen! / Fredriks Strängs motto
Tour de Pyrenées dag 4...
Under dagen kommer jag att ladda upp lite halvcoola bilder ifrån dag 5, där vi bland annat roade oss med lite Speleologi .
Ovan, Magnus och jag utforskar underjorden.
En aktiv dag idag...
Rullade in med ganska tunga ben på Enskede idrottsplats runt nio i morses.
Gårdagens tuffa mosspass satt kvar ordentligt i låren.
Efter lite städande av kansliet kom sedan Magnus inramlandes efter elva. Vi gav oss ut på ett 40 minuters obanat löppass, jag sprang i shorts. Det är skönt ute nu.
Därefter blev det lite "löpskolningsövningar" och en riktigt brutal mage-ryggstyrka. Måste ta i lite om det ska hända saker.
Lunch
Städade styrkelokalen
Tog sedan och cyklade hem igen, nu skriker mina lår efter vila och massage. Tror det är bäst att jag lyssnar på dom, åtminstone för en dag eller två. Så i morgon blir det nog bara ett lugnare "wet west pass" i simbassängen.
Nedan; jag kör wet west pass i portugal i april 2007.
Morgonstund har guld i mun...
Men just det här ordspråket tycker jag stämmer så bra.
Jag är en morgonmänniska och har alltid varit.
Jag tycker om tidiga mornar, man har en hel dag på sig att hitta på en massa kul saker.
Alldeles strax ska jag ta och cykla in till stan för att städa kansliet. Vid lunch kommer Magnus dit, då ska vi ut och springa och sedan köra ett styrke- och rörlighetspass.
Vad som väntar därefter är ännu inte bestämt, men säkert något roligt.
Nedan, en morgonbild på mig när jag cyklade kungsleden 2006.
Löpning som terapiform?
Det är så skönt att försvinna in i sin egen lilla värld, rensa skallen och bearbeta alla halvknäppa idéer som jag får.
Löpningen ger mig också en slags time-out från allt oroande ansvar, inte tusan tänker jag på hemtentan som jag inte hunnit med att skriva, eller det viktiga mailet jag inte svarat på.
Sällan känner jag mig så pass levande som jag gör som när jag är ensam med min egen andning under ett hårt löppass.
Idag var en dag där väldigt många tankar sprang runt i min hjärna och gjorde den oerhört trött, bästa medicinen mot det tänkte jag var att fysiskt också trötta ut övriga kroppen.
Tänkt och gjort tog jag cykeln för att cykla till en blötmosse 15 minuter bort för att där koppla på reptilhjärnan och bara tokköra tills inte benen bar längre. Jag bara älskar det, men samtidigt hatar jag det för att det gör så ont.
Men all smärta är värd det, då jag mår så otroligt bra efteråt. Inga bekymmer så långt tanken når.
Jag läste en studie för ett tag sedan, i vilken det stod om att olika nivåer i psyket stimuleras under ett löppass, särskilt de som springer lite längre sträckor genomgår olika faser av meditation.
1/ Under de första 20 minuterna är tankarna inriktade på den egna kroppen och hur den känns
2/ Efter 30 minuter glider man över händelser i arbetet och kring personer man lever tillsammans med
3/ Efter 40 minuter börjar man nå in i det omedvetna.
Stämmer ganska väl in tycker jag...Jag har tidigare skrivit om att jag ska till Kaliningrad, nu kanske det inte blir så då mitt pass inte gick igenom vid visumansökningen. Om jag inte ska dit blir det nog så att jag nappar på ett erbjudande som jag fick av Magnus tidigare idag. Han ville ha med mig i laget i tjurruset på lördag, en kul och annorlunda löptävling i "gristerräng".
Jag har tidigare år varit rädd för att jag ska stuka mig eller på annat sätt skada mig i den tävlingen (då jag haft mycket skadebekymmer). Men vill man utvecklas så måste man våga utmana sig själv lite...
Jag kommer inte att ha något med täten att göra då min form som jag tidigare nämnt inte är på topp, mina lår har nog aldrig varit så tunga som de är nu. Men det tänker jag i så fall strunta i, istället ska jag ta loppet halv på allvar halvt på skoj, se det som rolig träning och njuta av att bli lite lagom trött och skitig.
Avslutar med ett par ord från den legendariske löparen Emil Zatopek och ett par stycken från mig själv...
"If you want to run, then run a mile. If you want to experience another life, then run a marathon"
Löpning är inte bara att sätta den ena foten framför den andra i ett något snabbare tempo än när man går, löpning är så mycket mer. "Som balsam för själen"
Tack och bock
Känslan av att vara oövervinnlig...
Jag springer varken ofta eller långt , och inte särskilt snabbt för den delen heller.
Men jag springer. Det är de viktiga.
Jag älskar att springa.
Idag var jag ute och sprang i en bedårande höstvacker solskensskog och upplevde en känsla som jag inte upplevt på ett tag. Känslan av att vara oövervinnlig, inget kunde stoppa mig, en enorm kick, allt bara flöt på. Få känslor kan mäta sig med den.
Kan nämna att känslan uppenbarade sig efter att jag fått ett ordentligt adrenalinpåslag, då jag blev bortshasad av en älgko som tyckte jag var lite väl närgången. Nyfiken och korkad som jag är ville jag studera henne och hennes två kalvar på nära håll, vilket alltså inte uppskattades.
Så givetvis bidrog adrenalinet i allra högsta grad till min flow känsla senare under passet. Men det var inte bara känslan av att kunna "flyga fram" som jag jag fick ut.
Nu så här några timmar efter passet känner jag att mycket av min förlorade glädje till löpningen kommit tillbaka, vilken jag har saknat en tid i min prestationsvärld.
Framöver skall jag verkligen försöka njuta av att kunna springa och inte känna några måsten. Ha galet skoj!
Jag tror det blir bäst så, jag tror att jag så småningom blir bäst så.
Tack och bock
Life is Good...
Do what you like,
Like what you do.
Optimism can take you anywhere!
En tidigare outgiven bild från Pyrenéerna...
Satt för säkert den hundrade gången och tittade igenom bilderna från Pyrenéerna för en stund sedan och kan inte annat än att bara längta tillbaka dit. Här är en ganska cool bild på mig när jag korsar Pyrenéernas största glaciär på väg till Pic de Aneto (3404möh).
En sådan måste jag ha!
Ni kanske undrar vad det är för pryl som jag snubblat över som är så livsviktig.
Jag pratar förstås om en Packraft. Alltså Backpacking + riverrafting = En Packraft. Eller med andra ord en liten gummiflotte som man kan rulla ihop och ta med sig på vandringen och som klarar att paddlas i tuffa forsar.
En packraft skulle tex underlättat när jag och Magnus cyklade kungsleden för 2 år sedan. Vi hade alltid lika otur när vi kom fram till sjöar där man skulle ro över (på kungsleden passerar man diverse vattendrag, för att ta sig över måste man ro och det finns tre båtar att tillgå. Men det måste alltid finnas minst en båt på varje sida. Vi kom alltid till den sidan där det endast låg en båt, alltså var vi tvungna att ro 3 gånger i stället för 1 gång, hängde ni med där?) Skulle vi haft en packraft med oss skulle vi sparat en massa tid och framförallt energi. Bara att plocka fram, pumpa upp på 2 min och sedan paddla över.
Det finurliga med den är att den enbart väger ca 2.2 kg och är i nedpackat tillstånd lika stort som ett nedpackat tält.
Den har många användningsområden:
Det går att sova i den
Den går att använda som regnskydd
Den går att använda som vindskydd
Det går att använda som en liten fiskebåt
Den går att paddla i forsar och över sjöar och andra vattendrag
Det går att köra slut på sig i den, som en annorlunda och kul träningsform hemma i vardagen helt enkelt.
Som ovan nämnt kan den fungera som en tidsbesparare i fjällen (även andra platser)
Den kan även avlasta fötter och ben när man är ute och vandrar. Går det ett vattendrag längs med leden, ja vad väntar du på då? Släng i raften och och börja arbeta med armar och axlar istället.
Den kan användas längs stränder vid havet att surfa på vågorna med
På vintern går det att ta sig till branta pulkabackar för att kasta sig ut i den
Jag har till och med sett folk på youtube som "skydivar" med den
Ja ni fattar säkert att det är en pryl att satsa sina surt förvärvade pengar på!
Ja just det, enda dåliga med packraften är väl att den går på 7000 spänn, utan paddel.
Kolla in youtubeklippet nedan! Ser så jäkla roligt ut, dessutom rätt skön musik!
Efter att ni kollat på klippet så kan ju ni som blev sugna på att skaffa en packraft räcka upp handen :)
http://www.youtube.com/watch?v=5pvMIXSTnNY&feature=related
Suktar efter nya äventyr!
Halv ett i natt fick jag en idé, skickade direkt ett sms till Magnus i vilket det stod "Ok lite galet är det, men vi ska till Iran nästa år! Vulkanen Mount damavand väntar på oss med sina 5671 meter över havet! "
Magnus tände givetvis på alla cylindrar. Egentligen har vi redan ett projekt inplanerat nästa höst i Svenska Sarek. Men det här verkar bara för kul för att vänta på! Kan man kanske göra båda tro? Magnus tyckte det, jag tycker det. Varför inte, två äventyr är väl bättre än ett? Ok det är plånboken som bestämmer, men ett försök till att skrapa ihop pengarna skall göras i alla fall.
Blir ni inte också sugna på Mount Damavand när ni ser de här bilderna?
Tänkte väl det ;-)
