Resumé från Tjurruset!
"Rekordtufft i lerigt och blött Tjur Ruset
- Helt sjukt. det värsta jag varit med om, kommenterade landslagslöparen Erik Emilsson.
- Det var jobbigt! Aldrig mer, konstaterade Alexandra Wicksell.
Årets upplaga av Tjur Ruset blev precis så lerigt och jobbigt som banläggaren Micke Hill utlovat."
Ovan citat har jag hämtat från http://www.tjurruset.se/
Riktigt så tufft som citaten säger tycker jag själv inte att det var, snarare galet roligt!
Igår avgjordes alltså tjurruset runt Visättra terrängen i Flemingsberg, vädret var enligt mig perfekt, sol och ca 10 grader.
Jag gjorde min första start i det omtalade loppet, jag visste inte riktigt vad man skulle vänta sig. Visst hade jag sett bilder från tidigare år och läst banbeskrivningen, men det kändes ändå lite som om man skulle treva sig fram i ett mörker.
Här kommer en liten Resumé från loppet:
Med guldfärgade säkerhetsnålar till nummerlappen stack jag iväg tillsammans med över 2000 andra grabbar. Starten gick oerhört bra, kom i väg bland dom allra första. Därefter tog jag det ganska lugnt i ca 3 km (detta grämer mig lite att jag inte vågade gå med i det lite högre tempo som bland andra Magnus gjorde) då det var rätt enkelt att springa. Därefter blev det väldigt knixigt med rötter, stenar, berghällar och hängande/liggande träd. Vid 4km kom först en och sedan en till blötmosse, i vilka jag tog flera placeringar, mitt mosspass i måndags gjorde susen!
Vidare kom ett fruktansvärt lerigt parti där jag med mina Nike Perseus bara halkade omkring, tillskillnad ifrån alla med orienterarskor. En 500 m lång och brant backe passerades också, vilket mina lår (och säkert inte så många andras lår heller) inte gillade speciellt mycket.
Efter en lång och kuperad utförslöpa kom vi ut på varvningsfältet, där det i princip inte gick att få något fäste under skorna.
Fruktansvärt frustrerande att hela tiden förlora en massa energi på att försöka få grepp. Kan jämföra det med när man har väldigt bakhala längdskidor, då förstår ni säkert.
En snöhög passerades i samband med varvningen, flera diken korsades, en liten å simmades det nästa över (tur att man är lång och bottnade), rep spända över banan forceras, ytterligare blöt lerterräng, brant backe och sedan spurt in i mål.
Detta var mitt första millopp på över 5 år, en stor skillnad mot min specialdistans 800 m. Kom i mål på en slutgiltig 14:e plats (i okänt namn) på tiden 39.30 utan att ha förtagit mig helt. Är hur nöjd som helst med detta då förberedelserna varit nästan noll. Att sedan vara näst bäste man (efter Magnus) utan orienterarskor gör att det känns ännu bättre.
Men mest nöjd är jag med att jag vågade, vågade springa snabbt på smala, branta och svårlöpta passager, något jag tidigare varit väldigt rädd för (pga otaliga stukningar). Jag höll ihop, blev inte skadad. Visst är benen mörbultade idag, men det var det värt, för det var galet roligt! Känner mig lite stolt, stolt över mig själv, stolt över andra som också sprang.
I loppet avgjordes också en lagtävling, team Glatt-Barbert (helrakat på norska) gladde med en 3:e plats av 149 lag. Jakob, Magnus, jag och Henke kom in på 8-,9-,14- resp 24:e plats. Bra kämpat grabbar!
Länken nedan; min graciösa målgång.
http://www.marathon.se/racetimer/?v=%2Fsv%2Frunner%2Fshow%2F418124%3Flayout%3Dmarathon%26amp%3Brace_id%3D166
Sen vill jag ge lite heder åt orienterare, jag vet att löpare ibland anser att orienterare och orientering är mesigt, att det inte skulle vara någon riktigt sport. Jag hävdar raka motsatsen. Har stor respekt för orienterares löpförmåga och hur de tar sig fram i skogen. Jag hänfördes igår av orienterarna omkring mig, de "dansade" tamejfan fram i vissa partier.
Nedan, lite småroliga bilder från loppet.
Hänger ni på nästa år?
Något konstigt har hänt med de två tidigare inläggen (under detta), har flytit ihop på något sätt som jag inte kan ändra...
- Helt sjukt. det värsta jag varit med om, kommenterade landslagslöparen Erik Emilsson.
- Det var jobbigt! Aldrig mer, konstaterade Alexandra Wicksell.
Årets upplaga av Tjur Ruset blev precis så lerigt och jobbigt som banläggaren Micke Hill utlovat."
Ovan citat har jag hämtat från http://www.tjurruset.se/
Riktigt så tufft som citaten säger tycker jag själv inte att det var, snarare galet roligt!
Igår avgjordes alltså tjurruset runt Visättra terrängen i Flemingsberg, vädret var enligt mig perfekt, sol och ca 10 grader.
Jag gjorde min första start i det omtalade loppet, jag visste inte riktigt vad man skulle vänta sig. Visst hade jag sett bilder från tidigare år och läst banbeskrivningen, men det kändes ändå lite som om man skulle treva sig fram i ett mörker.
Här kommer en liten Resumé från loppet:
Med guldfärgade säkerhetsnålar till nummerlappen stack jag iväg tillsammans med över 2000 andra grabbar. Starten gick oerhört bra, kom i väg bland dom allra första. Därefter tog jag det ganska lugnt i ca 3 km (detta grämer mig lite att jag inte vågade gå med i det lite högre tempo som bland andra Magnus gjorde) då det var rätt enkelt att springa. Därefter blev det väldigt knixigt med rötter, stenar, berghällar och hängande/liggande träd. Vid 4km kom först en och sedan en till blötmosse, i vilka jag tog flera placeringar, mitt mosspass i måndags gjorde susen!
Vidare kom ett fruktansvärt lerigt parti där jag med mina Nike Perseus bara halkade omkring, tillskillnad ifrån alla med orienterarskor. En 500 m lång och brant backe passerades också, vilket mina lår (och säkert inte så många andras lår heller) inte gillade speciellt mycket.
Efter en lång och kuperad utförslöpa kom vi ut på varvningsfältet, där det i princip inte gick att få något fäste under skorna.
Fruktansvärt frustrerande att hela tiden förlora en massa energi på att försöka få grepp. Kan jämföra det med när man har väldigt bakhala längdskidor, då förstår ni säkert.
En snöhög passerades i samband med varvningen, flera diken korsades, en liten å simmades det nästa över (tur att man är lång och bottnade), rep spända över banan forceras, ytterligare blöt lerterräng, brant backe och sedan spurt in i mål.
Detta var mitt första millopp på över 5 år, en stor skillnad mot min specialdistans 800 m. Kom i mål på en slutgiltig 14:e plats (i okänt namn) på tiden 39.30 utan att ha förtagit mig helt. Är hur nöjd som helst med detta då förberedelserna varit nästan noll. Att sedan vara näst bäste man (efter Magnus) utan orienterarskor gör att det känns ännu bättre.
Men mest nöjd är jag med att jag vågade, vågade springa snabbt på smala, branta och svårlöpta passager, något jag tidigare varit väldigt rädd för (pga otaliga stukningar). Jag höll ihop, blev inte skadad. Visst är benen mörbultade idag, men det var det värt, för det var galet roligt! Känner mig lite stolt, stolt över mig själv, stolt över andra som också sprang.
I loppet avgjordes också en lagtävling, team Glatt-Barbert (helrakat på norska) gladde med en 3:e plats av 149 lag. Jakob, Magnus, jag och Henke kom in på 8-,9-,14- resp 24:e plats. Bra kämpat grabbar!
Länken nedan; min graciösa målgång.
http://www.marathon.se/racetimer/?v=%2Fsv%2Frunner%2Fshow%2F418124%3Flayout%3Dmarathon%26amp%3Brace_id%3D166
Sen vill jag ge lite heder åt orienterare, jag vet att löpare ibland anser att orienterare och orientering är mesigt, att det inte skulle vara någon riktigt sport. Jag hävdar raka motsatsen. Har stor respekt för orienterares löpförmåga och hur de tar sig fram i skogen. Jag hänfördes igår av orienterarna omkring mig, de "dansade" tamejfan fram i vissa partier.
Nedan, lite småroliga bilder från loppet.
Hänger ni på nästa år?
Något konstigt har hänt med de två tidigare inläggen (under detta), har flytit ihop på något sätt som jag inte kan ändra...
Kommentarer
Trackback
