Det våras...
Eller det kanske inte våras för tillfället direkt med all snö som öst ner över stora delar av Sverige...
Men under mina senaste löprundor har jag tänkt mycket fram mot våren, fram mot terräng SM.
Nästa vår arrangerar min klubb Hammarby terräng SM i Tantolunden, detta längtar jag till, de riktigt spritter i benen när jag tänker på det. Jag är säker på att det kommer gå bra, magkänslan säger det. Jag blir oerhört förvånad om det inte gör det.
Hur bra jag tror det kan gå behåller jag dock än så länge för mig själv.
Både 2002 och 2003 (lag-brons med Sverker och Isak) sprang jag terräng SM. Sedan dess kan man räkna mina terrängtävlingar på en hand (sprang även tsm 07). Den senaste tiden har jag förstått hur mycket jag saknat att springa lite längre distanser. Jag har saknat utmaningen i att springa man mot man i backe upp och backe ner i flera km. Det ger "staken lite hårdhet", det är det som är riktig löpning (enligt mig).
Tjurruset som jag sprang för ett tag sedan gav mig rejält med mersmak! Nu är jag sugen på att tävla på längre distanser igen, något som jag inte varit på år och dar. Back to my roots as a runner helt enkelt. Tro nu inte att jag ska bli långkotte :) Jag står mig mycket bättre i konkurrensen på bana. Men ett och annat lopp planerar jag att köra i alla fall.
När jag i våras var och jobbade med Midnattsloppet nere på Göteborgsvarvsmässan hann jag lugnt titta på start och målgång och bara njuta av atmosfären. Det jag upplevde där hade jag inte upplevt på väldigt många år. Sann Löparglädje, förväntan, nervositet, skratt och skoj! Något vaknade inom mig...
Jag är ingen inskolad friidrottsnisse från barnsben, utan började springa ute i spåren kring Sandhem. Vi var några ungdomar som kördes runt på olika småtävlingar runt om i Västergötland. Det var inte så mycket snack om tider, vi bara sprang oss blåa och tyckte det var skitkul.
När jag sedan bytte klubb 2002 från Sandhems IF till Falköpings AIK och började springa bantävlingar gick jag in med samma inställning. Jag tänkte inte så mycket utan gick bara ut på banan för att ha kul och springa snabbast av alla. Så smånigom försvann den inställningen, jag började tänka för mycket, blev för fokuserad på att slå pers.
Sedan 2002 har mitt sikte med löpningen hela tiden legat på att kapa tider på friidrottsbanan, det ger visserligen en enorm kick när man spurtar ned sina motståndare och slår personligt rekord. Men någonstans på vägen bland alla skador har jag tappat den sanna glädjen till löpningen. Jag har inte tyckt det varit särskilt kul att springa, jag har tränat i slentrian vissa perioder, motivationen har inte funnits där, jag har haft konstant ont i flera år (vilket man har som elitidrottare). Varje morgon har jag haltat mig ifrån sängen pga att en hälsena inte riktigt velat vara med. Stressfrakturer har kommit och gått, knä, höft, ländrygg och mjukdelsproblem har avlöst varandra.
Löparåret som varit, har gett mig många nya perspektiv på min löpning och vad den betyder.
Jag älskar att springa, träningen har inte varit såhär rolig på jätte länge. Jag tränar det jag känner för, lever i stunden utan några krav, och utan att ha ont överallt. Det känns som om jag är på rätt väg. "Det går bra nu" som Petter skulle ha sagt.
Från Terräng SM i Halmstad 2007
Men under mina senaste löprundor har jag tänkt mycket fram mot våren, fram mot terräng SM.
Nästa vår arrangerar min klubb Hammarby terräng SM i Tantolunden, detta längtar jag till, de riktigt spritter i benen när jag tänker på det. Jag är säker på att det kommer gå bra, magkänslan säger det. Jag blir oerhört förvånad om det inte gör det.
Hur bra jag tror det kan gå behåller jag dock än så länge för mig själv.
Både 2002 och 2003 (lag-brons med Sverker och Isak) sprang jag terräng SM. Sedan dess kan man räkna mina terrängtävlingar på en hand (sprang även tsm 07). Den senaste tiden har jag förstått hur mycket jag saknat att springa lite längre distanser. Jag har saknat utmaningen i att springa man mot man i backe upp och backe ner i flera km. Det ger "staken lite hårdhet", det är det som är riktig löpning (enligt mig).
Tjurruset som jag sprang för ett tag sedan gav mig rejält med mersmak! Nu är jag sugen på att tävla på längre distanser igen, något som jag inte varit på år och dar. Back to my roots as a runner helt enkelt. Tro nu inte att jag ska bli långkotte :) Jag står mig mycket bättre i konkurrensen på bana. Men ett och annat lopp planerar jag att köra i alla fall.
När jag i våras var och jobbade med Midnattsloppet nere på Göteborgsvarvsmässan hann jag lugnt titta på start och målgång och bara njuta av atmosfären. Det jag upplevde där hade jag inte upplevt på väldigt många år. Sann Löparglädje, förväntan, nervositet, skratt och skoj! Något vaknade inom mig...
Jag är ingen inskolad friidrottsnisse från barnsben, utan började springa ute i spåren kring Sandhem. Vi var några ungdomar som kördes runt på olika småtävlingar runt om i Västergötland. Det var inte så mycket snack om tider, vi bara sprang oss blåa och tyckte det var skitkul.
När jag sedan bytte klubb 2002 från Sandhems IF till Falköpings AIK och började springa bantävlingar gick jag in med samma inställning. Jag tänkte inte så mycket utan gick bara ut på banan för att ha kul och springa snabbast av alla. Så smånigom försvann den inställningen, jag började tänka för mycket, blev för fokuserad på att slå pers.
Sedan 2002 har mitt sikte med löpningen hela tiden legat på att kapa tider på friidrottsbanan, det ger visserligen en enorm kick när man spurtar ned sina motståndare och slår personligt rekord. Men någonstans på vägen bland alla skador har jag tappat den sanna glädjen till löpningen. Jag har inte tyckt det varit särskilt kul att springa, jag har tränat i slentrian vissa perioder, motivationen har inte funnits där, jag har haft konstant ont i flera år (vilket man har som elitidrottare). Varje morgon har jag haltat mig ifrån sängen pga att en hälsena inte riktigt velat vara med. Stressfrakturer har kommit och gått, knä, höft, ländrygg och mjukdelsproblem har avlöst varandra.
Löparåret som varit, har gett mig många nya perspektiv på min löpning och vad den betyder.
Jag älskar att springa, träningen har inte varit såhär rolig på jätte länge. Jag tränar det jag känner för, lever i stunden utan några krav, och utan att ha ont överallt. Det känns som om jag är på rätt väg. "Det går bra nu" som Petter skulle ha sagt.
Från Terräng SM i Halmstad 2007
Kommentarer
Postat av: Minken
"Jag har saknat utmaningen i att springa man mot man i backe upp och backe ner i flera km. Det ger "staken lite hårdhet", det är det som är riktig löpning (enligt mig)."
En mycket god insikt! Jag instämmer till fullo! För övrigt väldigt många bra tankar och härlig läsning. Det känns som att du har börjat hitta löpglädjen på riktigt igen! Härligt!
Trackback
