Varför jag älskar att bestiga berg...
Många har frågat mig varför jag tycker så mycket om att bestiga bergstoppar.
"Du säger att det gör så ont och är skitjobbigt" varför utsätter du dig för något sådant frivilligt?
Jag ska försöka att förklara så skönmålande som möjligt så att alla blir sugna på lite egna äventyr i bergen :)
Dels brukar jag använda mig av Georg Mallorys klassiska förklaring (från 1920-talet) om varför han ville bestiga Mount Everest; "för att det finns där". Jag tycker att det är ett exeptionellt bra svar. Samma förklaring går enligt mig att ge om vilken liten kulle som helst. Det är människans nyfikenhet som driver på.
Om den förklaringen inte räcker till brukar jag gå in med en något djupare förklaring...
Jag har tidigare skrivit om hur levande jag känner mig när jag är ute och springer. Samma sak gäller vid bergsbestigning, om inte ännu mer levande. Det är en känsla av fullständig närvaro, en känsla av att nästan vara ett med himlen, att bara få stå på toppen och vara en mikroskopisk del i naturens storslagenhet är ren lycka. Långt i från den stressiga urbana världen.
Känslorna förstärks genom att vägen upp ofta inte är en dans på rosor, det är jobbigt och det gör ont ;)
Därför känns också prestationen så mycket större när man lyckas, "ju jobbigare något är desto skönare blir känslan när man klarar det". Att det sedan är lite farligt gör bergsbestigningen bara än mer nervkittlande...
Detta "lyckorus" jag upplever på toppen lever jag sedan länge på efter hemkomsten.
Jag tror att alla skulle må bra av att slita ordentligt under en lite längre period än ett par timmar någon gång då och då, för när man upplever dessa kontraster uppskattar man sedan vardagen så pass mycket mer. Att bara kunna tända en lampa och sätta sig på en toalettstol kan kännas magiskt när man kommer hem. Istället för att krångla sig ur sovsäcken, leta som en tok efter pannlampan och sedan ge sig ut i den svinkalla natten för att gå på "toaletten". Mer friluftsliv åt folket!
Nå toppen, Må toppen! / Fredriks Strängs motto
"Du säger att det gör så ont och är skitjobbigt" varför utsätter du dig för något sådant frivilligt?
Jag ska försöka att förklara så skönmålande som möjligt så att alla blir sugna på lite egna äventyr i bergen :)
Dels brukar jag använda mig av Georg Mallorys klassiska förklaring (från 1920-talet) om varför han ville bestiga Mount Everest; "för att det finns där". Jag tycker att det är ett exeptionellt bra svar. Samma förklaring går enligt mig att ge om vilken liten kulle som helst. Det är människans nyfikenhet som driver på.
Om den förklaringen inte räcker till brukar jag gå in med en något djupare förklaring...
Jag har tidigare skrivit om hur levande jag känner mig när jag är ute och springer. Samma sak gäller vid bergsbestigning, om inte ännu mer levande. Det är en känsla av fullständig närvaro, en känsla av att nästan vara ett med himlen, att bara få stå på toppen och vara en mikroskopisk del i naturens storslagenhet är ren lycka. Långt i från den stressiga urbana världen.
Känslorna förstärks genom att vägen upp ofta inte är en dans på rosor, det är jobbigt och det gör ont ;)
Därför känns också prestationen så mycket större när man lyckas, "ju jobbigare något är desto skönare blir känslan när man klarar det". Att det sedan är lite farligt gör bergsbestigningen bara än mer nervkittlande...
Detta "lyckorus" jag upplever på toppen lever jag sedan länge på efter hemkomsten.
Jag tror att alla skulle må bra av att slita ordentligt under en lite längre period än ett par timmar någon gång då och då, för när man upplever dessa kontraster uppskattar man sedan vardagen så pass mycket mer. Att bara kunna tända en lampa och sätta sig på en toalettstol kan kännas magiskt när man kommer hem. Istället för att krångla sig ur sovsäcken, leta som en tok efter pannlampan och sedan ge sig ut i den svinkalla natten för att gå på "toaletten". Mer friluftsliv åt folket!
Nå toppen, Må toppen! / Fredriks Strängs motto
Kommentarer
Trackback
