Stråkenloppet var det ja...
Och så har jag åkt min första längdtävling på 8 år, stråkenloppet.
42 kilometer långt, en på vissa ställen lättåkt- och en på vissa delar kuperade och tuff bana.
Mamma, jag och Syster Lina åkte ner till Ryfors golfbana (förövrigt Sveriges äldsta golfbana) där starten skulle gå. Fick köa för att hämta ut nummerlappen, mycket folk. Ryktet säger att detta är Sveriges näst största lopp efter Vasaloppet med sina 1100 deltagare. Men jag vet inte riktigt om det stämmer.
När nummerlappen var hämtad var det bara vallningen kvar, visste inte riktigt vad jag skulle lägga på men chansade på några lager blått. Något som visade sig vara helt ok. Eller åtminstone tills vallan var bortsliten sådär efter halva loppet.
Sista timmen innan loppet var jag väldigt vilsen, visste inte riktigt vad jag skulle göra. Testa skidorna? Värma upp? Det blev inte så mycket av någotdera. Sprang en km sen var jag nöjd. Det var ändå 42 km som skulle åkas och förmodligen skulle jag hinna bli uppvärmd. Det är inte som när jag springer 800m där jag nästan exakt vet vad jag ska göra varje minut sista timmen innan start.
OK, jag ganska inte åkte snabbast, men jag var helt klart snyggast och hade coolast solglasögon. Och det är nästan viktigare än att åka snabbt i spåret, eller?
Hur som helst så gick starten, bra för mig, hittade en bra rytm nästan direkt efter själva starthetsen. Starten gick doch sämre för andra, bla en som ramlade och orsakade en massvurpa, några fick sina trugor avtrampade och andra stavarna brutna (bla min kompis Pär). Jag hittade snabbt ett gäng att åka med och dessa höll jag ihop med i nästan 30 km. Turades om att dra, det var ganska roligt. Men tillbaka några kilometer, efter 8 km kom första vätskestationen där pappa helt plötsligt stod och delade ut sportdryck till mig. Blev lite överraskad. Då var det bra tryck i åkningen, detsamma vid andra vätsestationen efter ca 14 km. Fram till varvningen efter 21 km (passerade på 1.15) var det slitit värre, och då var det lika långtkvar. Bara att bita ihop. Fästet försvann dock mer eller mindre efter 22-23 km, men då jag ända hade någorlunda med energi i kroppen så funkade de att hålla trycket uppe. Det höll inte så länge, efter ca 28 km så var energin låg, och lägre sjönk den. Jag var placerad som nummer 78 då ropade pappa till mig, i mål var jag 108, tappade 30 placeringar in till mål och ca 10 min till dem som jag åkt med hela vägen. Gick mig totalt energitom och fick slita för varje meter. Det enda jag kunde tänka på var mat, energi!
Men i mål kom jag, på 2.44.18, 39,55 min efter segraren. Inga negativa splits här inte, utan tappade ca en kvart på andra varvet mot det första Efteråt mådde jag skitdåligt,fick knappt i mig någon mat. Ungefär som att vara riktigt bakis. Jag frös och skakade, benen bar knappt. Menmen, nu är det över. Sitter på bussen tillbaka till Stockholm och är ganska fräsch ändå. Så ska fortsätta att ladda mot vasan (som jag inte hade någon som helst lust att köra efter målgången idag), och hur det ska gå att åka mer än dubbelt så långt då kännssom engåta just nu. Men den gåtan ska nog gå att lösa så småningom :)
Måste nämna att jag också blev omåkt de sista kilometrarna av damsegrarinnan som gled ifrån mig med ca 2 min. Men, det gör inte så mycket. Kul för henne. Jag var ju trots allt snyggast. Men en jag slog var kanotisten Sofia paldanius, och det ganska klart. Kul för mig.
Förövrigt var detriktigt roligt att vara tillbaka i tävlingsspåren, träffade också på en del kompisar och bekanta. Bla en man jag inte trodde jag skulle få se på en skidtävling, nämligen Mattias C, som annars bara glider runt på friidrottsbanorna :) Brorsan hans skulle också köra tävlingen, det var anledningen.
Nu tar jag sikte mot snöskoloppet nästa helg! Kommer bli nått så vansinnigt jobbigt. Och under de loppet kommer jag ställa mig precis samma fråga som jag gjorde idag. Är jag dum i huvudet? varför gör jag det här? Förmodligen är jag nog lite knäpp, men jag är långt i från ensam om det.
Tack och bock
42 kilometer långt, en på vissa ställen lättåkt- och en på vissa delar kuperade och tuff bana.
Mamma, jag och Syster Lina åkte ner till Ryfors golfbana (förövrigt Sveriges äldsta golfbana) där starten skulle gå. Fick köa för att hämta ut nummerlappen, mycket folk. Ryktet säger att detta är Sveriges näst största lopp efter Vasaloppet med sina 1100 deltagare. Men jag vet inte riktigt om det stämmer.
När nummerlappen var hämtad var det bara vallningen kvar, visste inte riktigt vad jag skulle lägga på men chansade på några lager blått. Något som visade sig vara helt ok. Eller åtminstone tills vallan var bortsliten sådär efter halva loppet.
Sista timmen innan loppet var jag väldigt vilsen, visste inte riktigt vad jag skulle göra. Testa skidorna? Värma upp? Det blev inte så mycket av någotdera. Sprang en km sen var jag nöjd. Det var ändå 42 km som skulle åkas och förmodligen skulle jag hinna bli uppvärmd. Det är inte som när jag springer 800m där jag nästan exakt vet vad jag ska göra varje minut sista timmen innan start.
OK, jag ganska inte åkte snabbast, men jag var helt klart snyggast och hade coolast solglasögon. Och det är nästan viktigare än att åka snabbt i spåret, eller?
Hur som helst så gick starten, bra för mig, hittade en bra rytm nästan direkt efter själva starthetsen. Starten gick doch sämre för andra, bla en som ramlade och orsakade en massvurpa, några fick sina trugor avtrampade och andra stavarna brutna (bla min kompis Pär). Jag hittade snabbt ett gäng att åka med och dessa höll jag ihop med i nästan 30 km. Turades om att dra, det var ganska roligt. Men tillbaka några kilometer, efter 8 km kom första vätskestationen där pappa helt plötsligt stod och delade ut sportdryck till mig. Blev lite överraskad. Då var det bra tryck i åkningen, detsamma vid andra vätsestationen efter ca 14 km. Fram till varvningen efter 21 km (passerade på 1.15) var det slitit värre, och då var det lika långtkvar. Bara att bita ihop. Fästet försvann dock mer eller mindre efter 22-23 km, men då jag ända hade någorlunda med energi i kroppen så funkade de att hålla trycket uppe. Det höll inte så länge, efter ca 28 km så var energin låg, och lägre sjönk den. Jag var placerad som nummer 78 då ropade pappa till mig, i mål var jag 108, tappade 30 placeringar in till mål och ca 10 min till dem som jag åkt med hela vägen. Gick mig totalt energitom och fick slita för varje meter. Det enda jag kunde tänka på var mat, energi!
Men i mål kom jag, på 2.44.18, 39,55 min efter segraren. Inga negativa splits här inte, utan tappade ca en kvart på andra varvet mot det första Efteråt mådde jag skitdåligt,fick knappt i mig någon mat. Ungefär som att vara riktigt bakis. Jag frös och skakade, benen bar knappt. Menmen, nu är det över. Sitter på bussen tillbaka till Stockholm och är ganska fräsch ändå. Så ska fortsätta att ladda mot vasan (som jag inte hade någon som helst lust att köra efter målgången idag), och hur det ska gå att åka mer än dubbelt så långt då kännssom engåta just nu. Men den gåtan ska nog gå att lösa så småningom :)
Måste nämna att jag också blev omåkt de sista kilometrarna av damsegrarinnan som gled ifrån mig med ca 2 min. Men, det gör inte så mycket. Kul för henne. Jag var ju trots allt snyggast. Men en jag slog var kanotisten Sofia paldanius, och det ganska klart. Kul för mig.
Förövrigt var detriktigt roligt att vara tillbaka i tävlingsspåren, träffade också på en del kompisar och bekanta. Bla en man jag inte trodde jag skulle få se på en skidtävling, nämligen Mattias C, som annars bara glider runt på friidrottsbanorna :) Brorsan hans skulle också köra tävlingen, det var anledningen.
Nu tar jag sikte mot snöskoloppet nästa helg! Kommer bli nått så vansinnigt jobbigt. Och under de loppet kommer jag ställa mig precis samma fråga som jag gjorde idag. Är jag dum i huvudet? varför gör jag det här? Förmodligen är jag nog lite knäpp, men jag är långt i från ensam om det.
Tack och bock
Kommentarer
Trackback
