Keb dag 2
Fortsättning från keb dag 1...
Efter en hyfsat skön natts sömn ringde klockan halv åtta, det är alltid lite småjobbigt att kliva ur den varma sovsäcken så jag låg kvar och drog mig lite. Vi kom först iväg vid kvart i nio. Något för sent egentligen. Då vi etablerat ett litet läger vid tältet behövde vi endast ta varsin liten topptursryggsäck med lite mat, vatten, stegjärnen och lite extra kläder. Självklart var även första hjälpen kittet med ifall det skulle hända något.
Efter en kortare promenad genom fjällbjörksskogen kom vi upp på kalfjället för att sedan fortsätta upp i blockterrängen. Kebs fjällstation ligger på 690 meters höjd och toppen på ca 2100 vilket innebär ganska många höjdmeter att gå. Dessutom skall man (om man går västra leden som vi gjorde) gå över Vieramvari och sedan ned på andra sidan, vilket innebär extra stigmeter.
Lina med ladtjovagge i bakgrunden, vädret var fortfarande bra...
Vädret var till en början bra med lite solglimtar. Det varade dock bara någon timme innan mörka moln började fylla himlen. Det dröjde inte länge innan regnet kom och sikten blev sämre. Vi drog på oss skaljackorna och regnbyxorna och stretade vidare i regnet och blåsten. Vi hade bestämt att laga till en lunch i en av toppstugorna, fram tills dess blev det istället en nöt och fruktmix.
De visade sig dock bli en ganska sen lunch av olika anledningar. Dels var Lina något trött, det blåste och regnade vilket gjorde att blockstenarna blev väldigthala och vandringen gick långsammare.
Så här ser ofta terrängen ut på väg till toppen via västra leden, blockstenar överallt.
På bilden ses Lina stretandes i regnet.
Sista timmen upp mot toppstugan hade vi sällskap av en kille från Australien, han var helt salig över de svenska fjällen. Han hade en del problem med skavsår, så jag gav honom ett compeedplåster, något som han aldrig sett förut. "Its like an extra skin" sa han förtjust, och det är ju precis vad det är.
Efter ett tags gnetande kom vi till slut fram till den gamla toppstugan (finns en ny också), dessa två stugor är Sveriges högst belägna byggnader. Det var ganska skönt att komma in i stugan och slippa den hårda blåsten och snön (regnet hade blivit till snö istället). Dock skall sägas att stugan saknar all form av komfort och värme. Dessutom är det tyvärr väldigt skräpigt i stugan. Kan inte förstå hur folk tänker ibland, de tror att de kan beté sig som hemma genom att bara slänga skräpet på marken eller som i det här fallet inne i stugan. SKÄRPNING på det, ta med skräpet!
När vi fått klart maten dundrade ett stort gäng med finska klättrare in i stugan för att vila och äta lite. Efter ett tag gav de sig dock iväg. Vi som börjat att frysa lite var också redo att ta oss an toppen, med endast stegjärnen i händerna gav vi oss iväg de sista höjdmetrarna.
Keb:s gamla toppstuga, ca 1880 möh.
Blåsten hade vi det här laget ökat väsentligt, vi mötte de 5 grabbarnasom vi delat taxi med till Nikkaloukta några min från toppen som sa att det blåste 25 m/s på toppen, om det stämde vet jag inte. Men jag tror inte att det var så mycket, skulle tro någonstans runt 15-20 m/s. Den hårda vinden kombinerat med snön som piskade i ansiktet gjorde att det var helt omöjligt att se åt vänster, det gjorde för ont att se åt de hållet helt enkelt. Väl framme vid toppglaciären hade jag börjat tänka tanken att vända tillbaka och strunta i toppen. Men bara 5 min från toppen hade vi mött en man och två damer i medelåldern som såg allt annat än vältränade ut, de hade varit uppe på toppen. Kunde de gå upp, borde även vi kunna gå upp. De sa att har ni bara stegjärn så kan ni komma upp relativt lätt, dessutom rådde de oss att hela tiden hålla oss i mitten på kammen upp mot toppen för där var det ganska upptrampat i isen. Den informationen plus att jag själv varit på toppen innan och vet hur den är formad, samt att jag varit ute i betydligt hårdare väder (vilket innebar att jag ändå kände mig förhållandevis "säker" med blåsten") gjorde att beslutet blev att fortsätta de sista metrarna upp mot toppen. Till en början gåendes, men ju mer det brantade till desto mer fick vi huka oss och sedan krypa på alla fyra upp. Efter några minuter satt vi grensle över den isiga sydtoppen med en utsikt som var gråvit, åt alla håll. Vi såg ingenting. Men trots det så var vi ändå högre upp i Sverige än någon annan just då. En ganska speciell känsla att vara "högst" någonstans.
Jag har nu varit på en del berg som kan betecknas som högst av något slag. Bland annat Yding Skovhöj 173 möh (Danmarks högsta punkt), Ben Nevis 1344 (Skottland och Storbrittaniens högsta punkt), Pic coma de Pedrosa 2942 möh (Andorras högsta berg), Pic De Aneto 3404 möh (Pyreneernas högsta och Spanines tredje högsta berg). Skall om ca 3 veckor åka Atlasbergen för att bestiga Marockos (och nordafrikas) högsta berg Mount Toubkal 4167 möh. Målet är givetvis att någon dag komma högst,dvs Mount Everest.
Jag och Lina på toppen, observera mitt "öra" som min huva av format sig som.
Nog om det. Efter några minuter av fotograferande och filmande på toppen började vi nedstigningen. Nedgången från toppen var luftig och tog ganska lång tid då vi fick krypa baklänges ner. Tillbakagången mot tältet var sedan ingen rolig promenad då regnet och dimma tilltog mer och mer. En liten felnavigering på grund av den dåliga sikten gjorde också att det tog längre tid än beräknat. Sista timmen fick vi dessutom gå i mörkret med pannlamporna på. Väl i tältet sa Lina att det kändes som om hon aldrig mer ville fjällvandra. Upplevelsen var den värsta Lina någonsin varit med om, men också den häftigaste. Och vad kommer man ihåg efter ett tag, inte hur jobbigt det var i alla fall. Totalt tog det oss 13 h och ca 30 min att ta oss från tältet, upp på toppen och sedan tillbaka till tältet igen.
Och jag måste passa på att berömma min syster, är riktigt imponerad. Det var ingen lätt första fjälltur. Allt blev totalt genomvått, det blåste, var halt och dessutom fick vi gå i mörker.
Under 5 min på nedvägen visade sig solen...
Natten som följde blev ganska kall för min del, jag beslöt mig nämligen för att testa att torka de blöta kläderna i sovsäcken. Jag sov alltså med mina blöta fjällrävenbyxor och underställ m.m i sovsäcken. De blev lite torrare, men långt ifrån helt torra.
Det var i korta drag vår bestigning av Kebnekaise. Känns bra att nu ha stått på toppen 3 gånger (05,06 och 09), och fler lär det bli. Någon som vill hänga på? :) Kommer så småningom att lägga ut lite fler bilder på facebook.
Övriga dagar skriver jag om när lusten faller på...
Tack och bock / JL
Efter en hyfsat skön natts sömn ringde klockan halv åtta, det är alltid lite småjobbigt att kliva ur den varma sovsäcken så jag låg kvar och drog mig lite. Vi kom först iväg vid kvart i nio. Något för sent egentligen. Då vi etablerat ett litet läger vid tältet behövde vi endast ta varsin liten topptursryggsäck med lite mat, vatten, stegjärnen och lite extra kläder. Självklart var även första hjälpen kittet med ifall det skulle hända något.
Efter en kortare promenad genom fjällbjörksskogen kom vi upp på kalfjället för att sedan fortsätta upp i blockterrängen. Kebs fjällstation ligger på 690 meters höjd och toppen på ca 2100 vilket innebär ganska många höjdmeter att gå. Dessutom skall man (om man går västra leden som vi gjorde) gå över Vieramvari och sedan ned på andra sidan, vilket innebär extra stigmeter.
Lina med ladtjovagge i bakgrunden, vädret var fortfarande bra...
Vädret var till en början bra med lite solglimtar. Det varade dock bara någon timme innan mörka moln började fylla himlen. Det dröjde inte länge innan regnet kom och sikten blev sämre. Vi drog på oss skaljackorna och regnbyxorna och stretade vidare i regnet och blåsten. Vi hade bestämt att laga till en lunch i en av toppstugorna, fram tills dess blev det istället en nöt och fruktmix.
De visade sig dock bli en ganska sen lunch av olika anledningar. Dels var Lina något trött, det blåste och regnade vilket gjorde att blockstenarna blev väldigthala och vandringen gick långsammare.
Så här ser ofta terrängen ut på väg till toppen via västra leden, blockstenar överallt.
På bilden ses Lina stretandes i regnet.
Sista timmen upp mot toppstugan hade vi sällskap av en kille från Australien, han var helt salig över de svenska fjällen. Han hade en del problem med skavsår, så jag gav honom ett compeedplåster, något som han aldrig sett förut. "Its like an extra skin" sa han förtjust, och det är ju precis vad det är.
Efter ett tags gnetande kom vi till slut fram till den gamla toppstugan (finns en ny också), dessa två stugor är Sveriges högst belägna byggnader. Det var ganska skönt att komma in i stugan och slippa den hårda blåsten och snön (regnet hade blivit till snö istället). Dock skall sägas att stugan saknar all form av komfort och värme. Dessutom är det tyvärr väldigt skräpigt i stugan. Kan inte förstå hur folk tänker ibland, de tror att de kan beté sig som hemma genom att bara slänga skräpet på marken eller som i det här fallet inne i stugan. SKÄRPNING på det, ta med skräpet!
När vi fått klart maten dundrade ett stort gäng med finska klättrare in i stugan för att vila och äta lite. Efter ett tag gav de sig dock iväg. Vi som börjat att frysa lite var också redo att ta oss an toppen, med endast stegjärnen i händerna gav vi oss iväg de sista höjdmetrarna.
Keb:s gamla toppstuga, ca 1880 möh.
Blåsten hade vi det här laget ökat väsentligt, vi mötte de 5 grabbarnasom vi delat taxi med till Nikkaloukta några min från toppen som sa att det blåste 25 m/s på toppen, om det stämde vet jag inte. Men jag tror inte att det var så mycket, skulle tro någonstans runt 15-20 m/s. Den hårda vinden kombinerat med snön som piskade i ansiktet gjorde att det var helt omöjligt att se åt vänster, det gjorde för ont att se åt de hållet helt enkelt. Väl framme vid toppglaciären hade jag börjat tänka tanken att vända tillbaka och strunta i toppen. Men bara 5 min från toppen hade vi mött en man och två damer i medelåldern som såg allt annat än vältränade ut, de hade varit uppe på toppen. Kunde de gå upp, borde även vi kunna gå upp. De sa att har ni bara stegjärn så kan ni komma upp relativt lätt, dessutom rådde de oss att hela tiden hålla oss i mitten på kammen upp mot toppen för där var det ganska upptrampat i isen. Den informationen plus att jag själv varit på toppen innan och vet hur den är formad, samt att jag varit ute i betydligt hårdare väder (vilket innebar att jag ändå kände mig förhållandevis "säker" med blåsten") gjorde att beslutet blev att fortsätta de sista metrarna upp mot toppen. Till en början gåendes, men ju mer det brantade till desto mer fick vi huka oss och sedan krypa på alla fyra upp. Efter några minuter satt vi grensle över den isiga sydtoppen med en utsikt som var gråvit, åt alla håll. Vi såg ingenting. Men trots det så var vi ändå högre upp i Sverige än någon annan just då. En ganska speciell känsla att vara "högst" någonstans.
Jag har nu varit på en del berg som kan betecknas som högst av något slag. Bland annat Yding Skovhöj 173 möh (Danmarks högsta punkt), Ben Nevis 1344 (Skottland och Storbrittaniens högsta punkt), Pic coma de Pedrosa 2942 möh (Andorras högsta berg), Pic De Aneto 3404 möh (Pyreneernas högsta och Spanines tredje högsta berg). Skall om ca 3 veckor åka Atlasbergen för att bestiga Marockos (och nordafrikas) högsta berg Mount Toubkal 4167 möh. Målet är givetvis att någon dag komma högst,dvs Mount Everest.
Jag och Lina på toppen, observera mitt "öra" som min huva av format sig som.
Nog om det. Efter några minuter av fotograferande och filmande på toppen började vi nedstigningen. Nedgången från toppen var luftig och tog ganska lång tid då vi fick krypa baklänges ner. Tillbakagången mot tältet var sedan ingen rolig promenad då regnet och dimma tilltog mer och mer. En liten felnavigering på grund av den dåliga sikten gjorde också att det tog längre tid än beräknat. Sista timmen fick vi dessutom gå i mörkret med pannlamporna på. Väl i tältet sa Lina att det kändes som om hon aldrig mer ville fjällvandra. Upplevelsen var den värsta Lina någonsin varit med om, men också den häftigaste. Och vad kommer man ihåg efter ett tag, inte hur jobbigt det var i alla fall. Totalt tog det oss 13 h och ca 30 min att ta oss från tältet, upp på toppen och sedan tillbaka till tältet igen.
Och jag måste passa på att berömma min syster, är riktigt imponerad. Det var ingen lätt första fjälltur. Allt blev totalt genomvått, det blåste, var halt och dessutom fick vi gå i mörker.
Under 5 min på nedvägen visade sig solen...
Natten som följde blev ganska kall för min del, jag beslöt mig nämligen för att testa att torka de blöta kläderna i sovsäcken. Jag sov alltså med mina blöta fjällrävenbyxor och underställ m.m i sovsäcken. De blev lite torrare, men långt ifrån helt torra.
Det var i korta drag vår bestigning av Kebnekaise. Känns bra att nu ha stått på toppen 3 gånger (05,06 och 09), och fler lär det bli. Någon som vill hänga på? :) Kommer så småningom att lägga ut lite fler bilder på facebook.
Övriga dagar skriver jag om när lusten faller på...
Tack och bock / JL
Kommentarer
Postat av: sörran
Mycket bra skrivet brossan! Det var en grymt häftig upplevelse men sjukt jobbigt! Nu två veckor efter längtar jag faktiskt tillbaka. Kanske inte just till den dagen vi va uppe på keb, men fjällen i helhet =)
Trackback
