RunandRoxtothetop

Dag 4 visade sig skulle bli den klart bästa, både vädermässigt, utsiktmässigt och vandringsmässigt.

När vi vaknade på morgonen duggade det bara lätt på tältduken, och det dröjde inte länge innan det slutade regna helt. Tror vi kom iväg runt halv nio tiden. Vilket egentligen inte spelade så stor roll då vi kunde ta det ganska lugnt. Planen var att gå upp till Tarfalajaure (jaure = sjö), njuta av den magnifika omgivningen och eventuellt bestiga en av topparna som omger dalen och sedan gå tillbaka till tältet. Vid tältet skulle vi sedan laga mat och sedan packa ihop allt och gå så länge vi hade lust tillbaka mot Nikkaloukta.

Molntäcket började spricka upp...

Denna dag 4 skulle vi få njuta, så som sig bör i fjällen. Vi tog en flapjack till frukost och började sedan vandra uppåt dalen. Solen började så sakta att värma oss i ryggen och det dröjde inte länge innan vi fick ta av oss fleecejackorna.


Lina passerar den enda kluriga passagen på vägen upp till Tarfalastugorna

Leden upp till Tarfalavaggis (vaggi = dal) stugor är väldigt enkel. Ifrån där vi satte upp tältet (ca 1 km från Kebnekaises fjällstation)är det bara 6 km att gå (12 km fram och tillbaka) till STF:s stugor längst in i dalen. På de 6 kilometrarna är det visserligen ca 400 höjdmeter som skall avverkas men det är inga speciellt branta partier. Enda lite svårare passagen är den som Lina ses i ovan, där går leden precis brevid jokken (fors/bäck) som brusar på med bra fart. Där är man tvungen att ta armarna till hjälp för att inte ramla ner i vattnet.

Här har vi kommit några kilometer upp i dalen...

I den nedre delen på leden är utsikten något begränsad. Men när man kommit upp en bit så möts man av magnifika vyer. Den storslagenheten som skönjas när man kommit upp en bit är svår att beskriva, den är svår att ta in. Alla sinnen ställs på sin spets och man kan inget annat än att hänföras av de klara sjöarna, de sprickfyllda glaciärerna, de höga bergstopparna, jokkarna som rinner ut från jökelportarna, molnen som drar in, tystnaden och den rena luften.


Efter ett tag börjar bergen och glaciärerna att skönjas...

Tarfala dalen omges av 4 st 2000-meterstoppar vilken ger en högalpin känsla. Topparna är Kebnekaises syd- (2104möh) och nordtopp (2097möh), samt Kaskasapakte (2043möh) och Kasasatjåkkas topp (2076möh). Dessvärre såg vi under vår tur endast Kaskasatjåkka från håll på vår tur. De andra topparna låg dessvärre helt inbäddade i moln.


Storglaciärens front omgärdad av moräner, i förgrunden syns Lillsjön

Storglaciären är en dalglaciär, den är hela 250 meter tjock på sitt djupaste ställe och den är vida känd i glaciologikretsar. Det är nämligen härifrån som man bla har världens längsta massbalansmätningar. Det var Walter schytt som började mätningarna i och med de glaciologiska året 1945/1946. Massbalansen beräknas genom att se på skillnaden mellan ackumulation (masstillskott) och ablation (Massförlust). På så vis får man fram nettobalansen som kan säga oss om glaciären har vuxit eller blivit mindre. Intressant va? :) Sedan 1910 har fronten dragit sig tillbaka ca 500 m. Vilket i volym motsvarar ca 200 globenarenor!!!


Tarfalas vetenskapliga station med isfallsgläciären i bakgrunden

Forskningsverksamheten vd Tarfala omfattar en rad olika inriktningar som tex:
- Glaciärer och klimat
- Glacialhydrologi
- Iskärnor
- Isdynamik (dess rörelse och koppling till massbalansen och hydrologin
- Glacial Geologi (dvs kopplingen mellan landskapet och glaciärerna)
- Glaciärers temperaturfördelning

 
Isfallsglaciären på närmare håll


STF:s Stuga längst in i Tarfaladalen


Lina framför Tarfalajaure (52 m djup) och kebnepakteglaciären

Målet för oss var som sagt Tarfalajaure, där vi hade tänkt att stanna upp och njuta lite. Men längst inne i dalen var det riktigt blåsigt (kommer ni ihåg att jag tidigare skrivit om det svenska rekordet i uppmätt vindhastighet? Hur som helst är det i tarfalavaggi som det är uppmätt, hela 81 m/s blåste det 1992, så det kanske inte var så konstigt att det blåste). I och med att det blåste blev det också lite kallt så vi stannade inte där så länge utan började att gå tillbaka mot tältet istället. 

Lina blickar ut över ett fantastiskt landskap inne i Tarfalavaggi

Kebnepakteglaciären är en av få glaciärer i Sverige som "kalvar", dvs isberg lossnar och flyter iväg från glaciären.

Storglaciären med en grupp människor på

På vägen tillbaka kunde jag dock inte hålla mig ifrån att springa upp till Storglaciären och fota den på nära håll. Lina hade dock ingen större lust att följa med utan fortsatte att vandra nedåt. Och tur var nog det, för terrängen var inte den allra lättaste att forcera. Det var brant, det var blockterräng och dessutom regnade det vilket gjorde att blocken blev riktigt hala.


Storglaciären i sepia

Sprickor på Storglaciären

En Jökelport i fronten på Storglaciären

Efter en bra stunds fotande och filmande uppe vid glaciären var det dags att ta sig nedåt igen. Det var över en timme sedan jag och Lina skiljdes åt. Så jag var tvungen att ha ett ganska bra tempo ner för att hinna ifatt henne. Tempot blev dock till en början väldigt lågt då terräng omöjliggjorde en snabb forcering, dessutom dök det hela tiden upp nya spännande saker att ta kort på, som tex sportbilen nedan:

En märklig formation som isen skapat, anledningen till varför den är målad tror jag är för undervisningssyfte.

Tarfalajåkken forsar på med full kraft precis nedanför hydrogolrännan

Men efter ett tag började jag nedgången utan att stanna för att fotografera, då gick det ganska snabbt. Sprang nämligen ner. Lina hade efter ett tag börjat bli orolig och frågat flera som varit påväg ner om de sett mig. Någon hade svarat "att honom såg jag när han gick uppåt mot glaciären, han lär inte vara här än på några timmar". Några timmar tog det dock inte, utan det dröjde bara några minuter efter det att hon frågat dem så kom jag nedspringandes. De blev något förvånade när det fick syn på mig, vilket jag kan förstå. Jag hade genat och skråat ned på andra sidan jokken än den sidan som leden var på, vilket kan förklara en del varför det gick snabbare, men att jag sprungit ned den vägen tror jag inte riktigt att de förstod.

Folk brukar bli lite förvånad när man springer ner för berg, bland annat fick jag och Magnus en reaktion på det förra hösten när vi sprang (på grund av att vi var tvungna att hinna ner innan mörkret) ned från Pic de Aneto i Pyrenéerna. Vi kom då ifatt två Amerikaner som vi mötte på vägen upp till toppen, skulle tro att vi var ca 2 timmar efter dem som mest. När vi kom ifatt dem utbrast de "Damn, you are the two fastest guys i have ever seen on a mountain". Ibland behöver man öka farten lite, då känns det skönt att veta att man kan.


Matlagning vid tältet

Väl tillbaka vid tältetlagade vi mat och plockade sedan ihop allt för vidare vandring tillbaka mot Nikkaloukta.
Vi gick lugnt och stilla och njöt av de sköna vädret, solen sken. Njutning. Vi bestämde oss för att stanna precis innan "Lap Dånalds" vilket skulle innebära att vi endast skulle ha ca 6 km kvar att gå sista dagen.


Vy tillbaka mot Nikkaloukta

Lina med Kebnekaisemassivet i bakgrunden.

Ladtjojaures strandkant i förgrunden och Kebmassivet i bakgrunden

Nu skall jag sluta detta inlägg, hoppas ni gillat bilderna. Det tog ett jäkla tag att välja alla. Ska ladda upp fler på facebook så småningom.

Dag 5 hände inte speciellt mycket, men en liten sammanfattning med bilder kommer inom kort.

Tack och bock /JL