RunandRoxtothetop

Tältplatsen vi hade valt kvällen innan visade sig vara väldigt bra, den var jämn och fina och vi sov båda väldigt bra. Jag vaknade endast ett fåtal gånger av att det blåste väldigt mycket.

Solen börjar titta upp över bergskammen

Vi packade ihop tältet och började sedan vandra, till en början var det rätt kallt i skuggan. Men kylan försvann allteftersom solen steg högre. Vi gick förbi Refuge de Toubkal och sedan vidare upp till ca 3350 meters höjd där vi etablerade vårt "Base camp". Vi hittade en kanonfin åsnebetad gräsplätt där vi slog upp tältet. Planen var sedan att acklimatisera oss ytterligare då vi inte varit så högt tidigare. Vi skulle bestiga en 4089 meter högg topp, vår första över 4000 meter.  

Refuge de Toubkal

Jämn och fin tältplats precis vid leden där åsnor och hästar passerade förbi

Innan vi lämnade base camp kom en grupp brittiska vandrare, runt 40 - årsåldern. Det hade precis återkommit från den toppen vi hade tänkt att bestiga. De sa åt oss att vara försiktiga, och menade att det var en extrem bestigning.

Vi började så sakteliga att vandra uppåt, solen sken, vi njöt! Det som förtog njutningen en aning var blåsten. Men annars var det helt fantastiskt. Vi stannade på vägen och lekte en del, klättrade på klippor och och knäppte av massvis med kort. Totalt under turen tog vi över 2000 bilder tillsammans. På toppen åt vi lite blåbärssoppa och njöt av utsikten innan vi gick tillbaka mot basecamp.

Magnus på topptur

Jag är påväg uppåt

Bjuder på vackert väder och fin utsikt

Vi kunde inte låta bli :) Här har Magnus klättrat upp 

Magnus fortsatt påväg mot toppen

Efter ett tag smög sig huvudvärken på, ett tidigt symptom på höjdsjuka som beror på en blodansamling i hjärnan för att kompensera syrebristen. Senare på kvällen när vi kom ner till tältet igen så mådde vi båda ganska illa, vi frös och hade huvudvärk, minsta lilla rörelse vi gjorde kändes i huvudet som om någon liten jävel satt där inne och slog med en hammare. Det dunkade nått så vansinnigt. Men kan tänka mig att så som vi mådde bara är ett grässtrå på en hel fotbollsplan emot hur man kan känna sig på höga höjder.


På toppen, 4089 möh

Höghöjdsbesvär kan uppstå redan på höjder runt 2500 möh. Och nu var vi 1500 meter högre upp ändå, där syrehalten ligger på ca 65-70 % gentemot vid havsnivå (Så det var inte så konstigt att vi fick lite symptom, i synnerhet då vi aldrig varit uppe över 4000 m tidigare). Syrehalten är relativt konstant på 21 %, men däremot minskar densiteten med höjden över havet som åtföljs av lägre lufttryck, vilket innebär att syremängden i inandningsluften successivt sjunker, därav syrebristen. Det finns inga specifika faktorer som kön, ålder eller fysisk kondition som korrelerar med mottagligheten för höjdsjuka. Vissa får höjdsjuka, andra får det inte, och vissa är mer mottagliga för det än andra.

Tillbaka till vandringen. Att det skulle vara en extrem passage upp mot toppen som engelsmännen hade sagt, höll vi inte riktigt med om. Visst det var lite scrambling men inte extremt på något vis. Men de ville väl bara väl. På vägen ner gick vi långa stunder med blicken riktade ner i marken, letandes efter sten. Magnus tog upp flera stycken och kastade dem mot större stenar i hopp om att de skulle spricka upp och visa sig vara amnetist eller kalcit. Men han blev lika besviken varje gång! För varje dag som gick,blev mina fickor mer och mer fyllda av diverse bergarter. Vet inte riktigt vad det är,men jag gillar stenar.

Väl i tältet, mådde vi dåligt som sagt. Men det hindrade inte oss ifrån att laga till en pasta siciliana med oliver och rosa rattar! Suveränt gott med godiset i :)

Pasta Siciliana tillreds

Natten blev sedan lika stjärnklar som föregående natt. När jag var ute för ett toalettbesök passade jag på att bara stå och titta rakt upp på alla stjärnor, så klara! Stod och njöt i kylan, en sådan klar stjärnhimmel ser man inte i en stad. Den måste upplevas ute i naturen där inga andra ljuskällor stör.

Lite stjärnor får avsluta detta inlägget

Tack och bock/JL