Tour de Toubkal - dag 1
Nu har det gått ganska lång tid sedan jag och Magnus kom hem från vår resa till Marocko. Som tur var skrev vi ned lite minnesanteckningar. Anteckningar jag nu sitter och läser för att sedan skriva ner i detta inlägg :)
Efter natten under bron i Madrid, bar det iväg till Marrakech. Värmen slog emot oss när vi landsteg i våra vandrarkängor som är testade i 30 gradig kyla. Efter några steg ute i värmen kom vi in en en ankomst hall där våra pass skulle kontrolleras. Vi ställde oss i den kön som såg kortast ut, men efter ett tag så såg dom andra kortare ut varpå vi bytte. Och sedan bytte vi igen och några gånger till. Det som såg så lovande ut från början när vi stod bra placerade,slutade med att vi kom näst sist ut av alla. Endast två franska tjejer i coola mjukisbyxor kom efter oss.
Väl ute var målet att hitta en billig taxichaufför som skulle ta oss till Imlil där vi skulle börja vår vandring. I marocko är det inte svårt att få en taxi. Det kryllar av dom, det vet jag sedan mitt besök i Rabat och Casablanca 2007. En taxisnubbe erbjöd oss att resa till Imlil för 400 dirham, vi ville givetvis åka billigare. Men han var hård. och vi beslöt att va fan,ca 200 kr var upp till Imlil inte var så farligt. Dessutom ville vi komma dit så tidigt som möjligt, då vi bland annat skulle leta efter gas att köpa.
Precisnär vi skulle lägga in vårt baggage i taxibilen kom en annan taxichaufför fram och började skälla på kille som pratat med oss. Och det dröjde inte länge förrän ett 15-tal gubbar var inblandade. Smockan hängde i luften, de gapade och gestikulerade mot varandra. En kille sa att " he is no good driver", "no official taxidriver". Det visade sig att alla taxi chaufförer i Marrakech måste ha ett märke bak på bilen som visar att man är en licensierad förare. Så vi fick helt enkelt inte åka med snubben som skulle ha 400 dirham för dom andra snubbarna. Dom var väldigt arga för att han raggat upp turister inne i ankomsthallen.
Det diskuterades flitigt mellan alla gubbar om vem som skulle köra oss
Efter lite dealande fram och tillbaka med en engelskspråkig taxikille så slutade det med att vi betalade 500 Dirham. Vi packade in våra ryggsäckar och for sedan iväg. Killen som körde oss kunde dock ingen engelska.
När vi kommit ut från staden började vi se de höga Atlasbergen torna upp sig framför oss, en härlig känsla att uppenbarade sig. Vi kom närmare och närmare bergen för var minut som gick. Men...plötsligt så stannade chauffören och klev ur bilen. Vad nu? undrade vi. Han öppnade motorhuven, tydligen har bilen börjat koka i värmen.
Vår förste chaufför pratar med sin polare som sedan körde oss till Imlil
Alldeles där vi stannat håller ett par arbetare på och vattnar rabatter, vår chaufför får vatten av dem för att kyla ner den överhettade motorn. Men det var förgäves, bilen skulle inte kunna ta oss upp i bergen. Vi fick pallra oss ur bilen, än en gång funderade vi "vad nu"? Efter ett tag dök dock en kompis till taxichauffören upp för att köra oss resterande bit. De delade med varandra så att de fick 250 Dirham var. Och vi försäkrade oss om att vår nye chaufför inte skulle begära mer pengar av oss när vi väl var framme i Imlil.
Den nye chauffören stannade också han efter ett tag, men för att röka. Vi passade då på att gå ut och köpa lite vatten. Det dröjde inte länge förren flera gamla gubbar var framme hos oss för att sälja bergskristaller, vi var till en början inte speciellt sugna på att köpa några innan vi skulle iväg upp i bergen. Därför sa vi nej och föreslog att vi skulle köpa när vi kom tillbaka (något vi givetvis inte skulle gjort). Men en av gubbe sa då; noo i need money know! Med en betoning på know. Allteftersom priset på bergskristallerna sjönk så blev vi mer intresserade. Magnus köpte sedan en, och jag blev såklart avundsjuk och köpte då två. Det slutade med att vi båda åkte därifrån med två st var. Dessa kristaller visade sig sedan vara konstgjorda, vi blev lurade. Jag anade detta vid köpettillfället, men kunde inte då motstå kristallernas dragningskraft. Precis innan vi skulle åka igen såg vi hur en av gubbarna gav pengar till vår chaufför. Okeeey tänkte vi, det är så det går till. Han stannar, turisterna köper, han får en del av pengarna från gubbarna.
Bilturen som sedan skulle komma var inget för den som lätt blir åksjuk. Chauffören såg helt plötsligt arg ut och körde som om det var hans sista dag på jorden och därför ville hinna med så mycket som möjligt! Vi var rädda, på riktigt! Vägen slingrade sig uppåt längsmed bergvägen på ena sidan och ett stup på den andra. Asfalten medgav att endast en bil kunde få plats bredmässigt och vid sidan av asfalten var det bara grus. Men det hindrade inte vår käre chaufför att gasa på, han skulle om alla till varje pris på de mest omöjliga ställen. Skall sägas också att bilen inte hade några bälten...
Men vi kom fram till Imli helskinade, där blev vi inte förvånade när chuaffören ville ha ännu mer pengar. Men där var vårt tydliga svar NEJ. I Imlil var människorna vänliga, givetvis med en baktanke att sälja på oss något. Men de var inte jobbiga på något sätt, de undrade om vi behövde kartor, guider eller åsnor som kunde bära vår packning. Detta behövde vi inte, och inga fler bergskristaller för den delen heller. Det enda vi ville få tag i var gas, något som vi frågade oss fram efter och sedan fick tag i.
I Imlil, turister rider på åsnor
Perfekt, då var det bara att gå! Med en bit över 20 kg var på axlarna började vi knata på, till en början i skuggan under en massa valnötsträd. Vi fylldes med energi när vi sakta kom längre och längre ifrån civilisationen. Och vädret gjorde det inte sämre för den delen. Soligt och varmt, helt underbart. Längs leden träffade vi på flera åsnekaravaner med dess förare. Och alla stannade glatt för att prata, hur mår ni? Vart är ni på väg? Hur länge ska ni vara här? Vi blev också förvånade att de flesta vi mötte pratade engelska, de visade sig att de lärt sig från alla turister de mött genom åren. Men det var bara män som vi mötte, kvinnorna har ingen framskjutande roll.
Åsnekaravan som slingrade sig ned på leden
Magnus blir rånad på 1 dirham av en liten berberflicka, efter rånet grät Magnus av chocken att få stryk av en liten tjej som inte ens nådde honom till midjan
Skön vandring i solen under ett valnötsträd
Leden vi gick var väl utmärkt med vit sprayfärg, så det var svårt att gå fel. Efter ett par timmar mötte vi två grabbar, med lite taskig tandhygien. De presenterade sig som Ibrahim och MR Patagonia, två coola snubbar. Patagonia är ett friluftsmärke som tagit sitt namn från patagonien i Argentina och Chile. Ibrahim bad oss att komma ihåg honom så att vi skulle handla i hans shop när vi kom tillbaka. Längs vägen gick mycket får och getter, precis som i skotska högländerna och pyrenéerna hade fåren långa svansar ner till marken. Ser nästan ut som hundar.
Får med långa svansar i bakgrunden
Efter 5.5 timmer inklusive två längre stop. Slog vi läger. Vi lyckades hitta en någorlunda jämn yta innan det blev kolsvart. Efter att ha tagit bort vassa stenar och annat från ytan slog vi upp tältet på ca 3000 meters höjd. Tillagade sedan en gourmetmåltid frystorkat, Biff Goulash. Efter ett tag steg månen upp och en stjärnklar himmel ovan oss uppenbarade sig.
Månen på väg upp bakom bergen
Vår tältplats med berg och en stjärnklar natthimmel bakom
Tack och bock /JL
Efter natten under bron i Madrid, bar det iväg till Marrakech. Värmen slog emot oss när vi landsteg i våra vandrarkängor som är testade i 30 gradig kyla. Efter några steg ute i värmen kom vi in en en ankomst hall där våra pass skulle kontrolleras. Vi ställde oss i den kön som såg kortast ut, men efter ett tag så såg dom andra kortare ut varpå vi bytte. Och sedan bytte vi igen och några gånger till. Det som såg så lovande ut från början när vi stod bra placerade,slutade med att vi kom näst sist ut av alla. Endast två franska tjejer i coola mjukisbyxor kom efter oss.
Väl ute var målet att hitta en billig taxichaufför som skulle ta oss till Imlil där vi skulle börja vår vandring. I marocko är det inte svårt att få en taxi. Det kryllar av dom, det vet jag sedan mitt besök i Rabat och Casablanca 2007. En taxisnubbe erbjöd oss att resa till Imlil för 400 dirham, vi ville givetvis åka billigare. Men han var hård. och vi beslöt att va fan,ca 200 kr var upp till Imlil inte var så farligt. Dessutom ville vi komma dit så tidigt som möjligt, då vi bland annat skulle leta efter gas att köpa.
Precisnär vi skulle lägga in vårt baggage i taxibilen kom en annan taxichaufför fram och började skälla på kille som pratat med oss. Och det dröjde inte länge förrän ett 15-tal gubbar var inblandade. Smockan hängde i luften, de gapade och gestikulerade mot varandra. En kille sa att " he is no good driver", "no official taxidriver". Det visade sig att alla taxi chaufförer i Marrakech måste ha ett märke bak på bilen som visar att man är en licensierad förare. Så vi fick helt enkelt inte åka med snubben som skulle ha 400 dirham för dom andra snubbarna. Dom var väldigt arga för att han raggat upp turister inne i ankomsthallen.
Det diskuterades flitigt mellan alla gubbar om vem som skulle köra oss
Efter lite dealande fram och tillbaka med en engelskspråkig taxikille så slutade det med att vi betalade 500 Dirham. Vi packade in våra ryggsäckar och for sedan iväg. Killen som körde oss kunde dock ingen engelska.
När vi kommit ut från staden började vi se de höga Atlasbergen torna upp sig framför oss, en härlig känsla att uppenbarade sig. Vi kom närmare och närmare bergen för var minut som gick. Men...plötsligt så stannade chauffören och klev ur bilen. Vad nu? undrade vi. Han öppnade motorhuven, tydligen har bilen börjat koka i värmen.
Vår förste chaufför pratar med sin polare som sedan körde oss till Imlil
Alldeles där vi stannat håller ett par arbetare på och vattnar rabatter, vår chaufför får vatten av dem för att kyla ner den överhettade motorn. Men det var förgäves, bilen skulle inte kunna ta oss upp i bergen. Vi fick pallra oss ur bilen, än en gång funderade vi "vad nu"? Efter ett tag dök dock en kompis till taxichauffören upp för att köra oss resterande bit. De delade med varandra så att de fick 250 Dirham var. Och vi försäkrade oss om att vår nye chaufför inte skulle begära mer pengar av oss när vi väl var framme i Imlil.
Den nye chauffören stannade också han efter ett tag, men för att röka. Vi passade då på att gå ut och köpa lite vatten. Det dröjde inte länge förren flera gamla gubbar var framme hos oss för att sälja bergskristaller, vi var till en början inte speciellt sugna på att köpa några innan vi skulle iväg upp i bergen. Därför sa vi nej och föreslog att vi skulle köpa när vi kom tillbaka (något vi givetvis inte skulle gjort). Men en av gubbe sa då; noo i need money know! Med en betoning på know. Allteftersom priset på bergskristallerna sjönk så blev vi mer intresserade. Magnus köpte sedan en, och jag blev såklart avundsjuk och köpte då två. Det slutade med att vi båda åkte därifrån med två st var. Dessa kristaller visade sig sedan vara konstgjorda, vi blev lurade. Jag anade detta vid köpettillfället, men kunde inte då motstå kristallernas dragningskraft. Precis innan vi skulle åka igen såg vi hur en av gubbarna gav pengar till vår chaufför. Okeeey tänkte vi, det är så det går till. Han stannar, turisterna köper, han får en del av pengarna från gubbarna.
Bilturen som sedan skulle komma var inget för den som lätt blir åksjuk. Chauffören såg helt plötsligt arg ut och körde som om det var hans sista dag på jorden och därför ville hinna med så mycket som möjligt! Vi var rädda, på riktigt! Vägen slingrade sig uppåt längsmed bergvägen på ena sidan och ett stup på den andra. Asfalten medgav att endast en bil kunde få plats bredmässigt och vid sidan av asfalten var det bara grus. Men det hindrade inte vår käre chaufför att gasa på, han skulle om alla till varje pris på de mest omöjliga ställen. Skall sägas också att bilen inte hade några bälten...
Men vi kom fram till Imli helskinade, där blev vi inte förvånade när chuaffören ville ha ännu mer pengar. Men där var vårt tydliga svar NEJ. I Imlil var människorna vänliga, givetvis med en baktanke att sälja på oss något. Men de var inte jobbiga på något sätt, de undrade om vi behövde kartor, guider eller åsnor som kunde bära vår packning. Detta behövde vi inte, och inga fler bergskristaller för den delen heller. Det enda vi ville få tag i var gas, något som vi frågade oss fram efter och sedan fick tag i.
I Imlil, turister rider på åsnor
Perfekt, då var det bara att gå! Med en bit över 20 kg var på axlarna började vi knata på, till en början i skuggan under en massa valnötsträd. Vi fylldes med energi när vi sakta kom längre och längre ifrån civilisationen. Och vädret gjorde det inte sämre för den delen. Soligt och varmt, helt underbart. Längs leden träffade vi på flera åsnekaravaner med dess förare. Och alla stannade glatt för att prata, hur mår ni? Vart är ni på väg? Hur länge ska ni vara här? Vi blev också förvånade att de flesta vi mötte pratade engelska, de visade sig att de lärt sig från alla turister de mött genom åren. Men det var bara män som vi mötte, kvinnorna har ingen framskjutande roll.
Åsnekaravan som slingrade sig ned på leden
Magnus blir rånad på 1 dirham av en liten berberflicka, efter rånet grät Magnus av chocken att få stryk av en liten tjej som inte ens nådde honom till midjan
Skön vandring i solen under ett valnötsträd
Leden vi gick var väl utmärkt med vit sprayfärg, så det var svårt att gå fel. Efter ett par timmar mötte vi två grabbar, med lite taskig tandhygien. De presenterade sig som Ibrahim och MR Patagonia, två coola snubbar. Patagonia är ett friluftsmärke som tagit sitt namn från patagonien i Argentina och Chile. Ibrahim bad oss att komma ihåg honom så att vi skulle handla i hans shop när vi kom tillbaka. Längs vägen gick mycket får och getter, precis som i skotska högländerna och pyrenéerna hade fåren långa svansar ner till marken. Ser nästan ut som hundar.
Får med långa svansar i bakgrunden
Efter 5.5 timmer inklusive två längre stop. Slog vi läger. Vi lyckades hitta en någorlunda jämn yta innan det blev kolsvart. Efter att ha tagit bort vassa stenar och annat från ytan slog vi upp tältet på ca 3000 meters höjd. Tillagade sedan en gourmetmåltid frystorkat, Biff Goulash. Efter ett tag steg månen upp och en stjärnklar himmel ovan oss uppenbarade sig.
Månen på väg upp bakom bergen
Vår tältplats med berg och en stjärnklar natthimmel bakom
Tack och bock /JL
Kommentarer
Trackback
