30 kilometer i Hellas, jag är imponerad!
Jag har många gånger hört människor prata gott om hellasgården och nackareservatet, "du måste åka dit, du som gillar att springa", "spåren är jättefina" osv.
Idag var det dags, idag satte jag mina fötter vid hellasgården för första gången.
Anledningen var för att jag skulle hjälpa Lovisa med lite draghjälp och pushning i hennes egna "Lidingölopp".
Lovisa är i mitt tycke en väldigt speciell tjej. Hon missade Lidingöloppet pga förkylning, men bestämde sig ändå för att springa sträckan (30 km) på egen hand bara för att se hur de är.
Jag gillar den inställningen, det är fan sexigt! Att utmana sig själv, springa längre än vad man någonsin gjort. Jag har tidigare skrivit (efter kanotmaran jag och Magnus körde) om just det att utmana sig själv med saker man aldrig eller väldigt sällan gör. Jag tror det är bra, bra för hjärnan, bra för hjärtat och bra för känslan i magen.
Jag kan bara orda om att alla borde söka sig ett eget "lidingölopp" (nu menar jag inte bokstavligt) då känslan är så skön när man klarar något som är "svårt och jobbigt". Man växer enormt, får en kick och känner ett välbehag som är värt att prova. När man sedan gör en liknande sak vid ett senare tillfälle så känns "uppförsbacken inte lika lång", vilket bara är en bonus.
Hur gick då de 30 kilometrarna?
Lovisa skötte sig utmärkt, sprang på bra hela vägen utan att falla igenom, hade negativa "splits" (2:a varvet gick snabbare än 1:a och 3:e varvet gick snabbare än 2:a), blev rejält trött och mådde skitdåligt efteråt. Behöver jag säga att jag är imponerad?!
För egen del så gick det också bra, tog dock cykeln första milen, och sprang sedan de två återstående (sprang även 1.5 km tillbaka till omklädningsrummet, så det vart en halvmara för mig tillslut). Det jag mest är nöjd över är att jag inte hade ont i min vänstra hälsena, vilken har besvärat mig varje dag i över två år.
Efter att nu ha sprungit i spåren runt hellas så kan jag inte annat än att hålla med de människor som förespråkat dem. Jag har sprungit på väldigt många platser genom åren, och spåren runt hellas tillhör helt klart de bästa. Milspåret som vi sprang var väldigt kuperat men innehöll även några lättlöpta partier, en perfekt mix. Om jag någon gång kommer flytta in närmare mot Stockholm så vill jag ha dessa spår i min närhet.
Tack och bock
Idag var det dags, idag satte jag mina fötter vid hellasgården för första gången.
Anledningen var för att jag skulle hjälpa Lovisa med lite draghjälp och pushning i hennes egna "Lidingölopp".
Lovisa är i mitt tycke en väldigt speciell tjej. Hon missade Lidingöloppet pga förkylning, men bestämde sig ändå för att springa sträckan (30 km) på egen hand bara för att se hur de är.
Jag gillar den inställningen, det är fan sexigt! Att utmana sig själv, springa längre än vad man någonsin gjort. Jag har tidigare skrivit (efter kanotmaran jag och Magnus körde) om just det att utmana sig själv med saker man aldrig eller väldigt sällan gör. Jag tror det är bra, bra för hjärnan, bra för hjärtat och bra för känslan i magen.
Jag kan bara orda om att alla borde söka sig ett eget "lidingölopp" (nu menar jag inte bokstavligt) då känslan är så skön när man klarar något som är "svårt och jobbigt". Man växer enormt, får en kick och känner ett välbehag som är värt att prova. När man sedan gör en liknande sak vid ett senare tillfälle så känns "uppförsbacken inte lika lång", vilket bara är en bonus.
Hur gick då de 30 kilometrarna?
Lovisa skötte sig utmärkt, sprang på bra hela vägen utan att falla igenom, hade negativa "splits" (2:a varvet gick snabbare än 1:a och 3:e varvet gick snabbare än 2:a), blev rejält trött och mådde skitdåligt efteråt. Behöver jag säga att jag är imponerad?!
För egen del så gick det också bra, tog dock cykeln första milen, och sprang sedan de två återstående (sprang även 1.5 km tillbaka till omklädningsrummet, så det vart en halvmara för mig tillslut). Det jag mest är nöjd över är att jag inte hade ont i min vänstra hälsena, vilken har besvärat mig varje dag i över två år.
Efter att nu ha sprungit i spåren runt hellas så kan jag inte annat än att hålla med de människor som förespråkat dem. Jag har sprungit på väldigt många platser genom åren, och spåren runt hellas tillhör helt klart de bästa. Milspåret som vi sprang var väldigt kuperat men innehöll även några lättlöpta partier, en perfekt mix. Om jag någon gång kommer flytta in närmare mot Stockholm så vill jag ha dessa spår i min närhet.
Tack och bock
Kommentarer
Trackback
